9.2

Calgary, -10C, väntar på snöfall. En stor grå coyote i trädgården imorse – såg ut som en blandning mellan varg och räv.

Hej. Välkomna. Eller rättare sagt: Tack för att jag fick komma! Jag heter Cecilia Ekbäck och bor i Calgary sedan i Maj förra året. Jag räknade just ut att jag har nu bott utomlands like länge som jag har bott i Sverige. Vem hade väl kunnat tro att det skulle bli så då jag tog ett jobb som skulle vara i ”2-3 år”? Jag måste börja med att skriva detta för att förklara varför min svenska är så dålig; det är helt enkelt svenskan hos en 20-årig flicka på 90-talet, som gifte sig med en Kanadensare, författar på engelska, och inte har använt svenskan mycket alls tills dess hennes döttrar föddes för tre år sedan. Jag ska göra mitt allra bästa då jag bloggar här, och hoppas att ni kan ha överseende med mitt, antagligen, olidliga bök med språket, underliga ordval och en hel massa ”svengelska”. Förra veckan, vid min ”book launch” i Calgary för boken som utomlands heter Wolf Winter och i Sverige kommer att heta I Vargavinterns Land frågade någon i publiken om jag skrev på engelska eller svenska. ”Engelska,” sa jag, och en av de svenska damerna i publiken sa lite försynt att, ”jo, det var nog bra.” Och det är det nog.

Jag skrev mycket som ung, men då jag flyttade utomlands och började jobba, kände jag under så många år att jag inte hade något språk. Svenskan blev förlegad då allt jag lärde mig och upplevde var på andra mål, och samtidigt blev jag aldrig tillräckligt bra i de andra språken att kunna återge nyanserna; skönheten i stunderna, eller de riktigt svåra känslorna. Visst skrev jag, men det blev mest ”one-liners”; tankar eller kommentarer. Nu tänker jag att jag inte borde låtit språket hindra mig – att inte skriva fattades mig och jag var nog inte riktigt ”hel” utan det. Sedan hände något i mitt liv – min vargavinter, kan vi säga – då min vackra far, min allra bästa vän, fick veta att han hade cancer och skulle dö. För att göra något meningsfullt med tiden vi hade kvar tillsammans intervjuade jag honom på sjukhuset om hans liv. Visst hade jag hört hans historier förut, men för mig var det nog ett sätt att äga honom en sista gång. Jag tror att för honom var det ett bokslut. Vi skrattade och grät. Och så dog han och allt blev fruktansvärt tyst, ensamt och så tråkigt! Jag insåg att inte alla människor har någon som tycker att de är helt fantastiska och som alltid har tid för dem. Jag fortsatte prata om våran familjs historia med mormor, hennes syster, deras vänner och – senare – min mamma. Jag var intresserad av vad som i skrivandet på engelska kallas ’place’, eller ’setting,’ – omgivning – i ordets största bemärkelse: geografisk, social, religiös… Hur mycket påverkar omgivningen oss, och hur mycket är oss givet – ärvt av tidigare generationer? Arv och miljö, helt enkelt. Varför pratades det i mammas familj aldrig om det som varit? Varför var jag pappas flicka och inte mammas? Vad var det egentligen mellan mormor och mamma? Varför var jag så rädd?

Och sedan hade jag inget val – jag måste skriva. På riktigt. Jag valde engelskan, som var mitt vardagsspråk. Jag lär mig, tänkte jag. Det tog tid. Att skriva boken I Vargavinerns Land, vilket är en historisk thriller som ustpelar sig år 1717 i Lappland, tog fyra år. Jag tycker om att skriva på engelska. Jag känner att författa på ett språk som inte är mitt modersmål ger mig en viss etymologisk frihet. Jag har kanske inte lika stor respekt för språket utan använder det lite som jag vill eller känner, vilket, i sin tur, kanske ger min skrivstil en viss ’texture’… Ett slags vävnad jag känner mig hemma i.

Boken tillägnade jag kvinnorna i våran familj som inte sover. Det var mitt sätt att säga – titta på allt vi varit med om, allt vi varit rädda för, hur ofta vi varit nära att förlora varandra. Det är väl inte så konstigt att vi inte sover.