Andra dagen för mig här på gästbloggen.
I lördags saknade jag snön eftersom jag gillar att ge mig ut på skidor. Det var barmark och plusgrader och isen som lagt sig i förra veckan på Mälaren var inte längre att lita på. Det blev i alla fall en snabb promenad i närmsta skogen. Solen sken, och i en sluttning upptäckte jag plötsligt en gran, klädd med röda julgranskulor. Kulorna lyste och glittrade i solen. Det var riktigt stämningsfullt med det röda mot barr, blåbärsris och markens mossgröna matta.
Som jag minns det är vintern i vissa avsnitt av Klas Östergrens ”Gentlemen” solfattig och fylld av slask. I Patrick Modianos ”Dora Bruder” finns en fin beskrivning av en grå, disig, regntung november i Paris. I ”De dunkla butikernas gata” är vintern mot slutet av romanen däremot vit. Det snöar ymnigt när några av romanens personer försöker ta sig över gränsen från Frankrike till Schweiz.
För någon dag sedan läste jag ut Therese Bohmans ”Den andra kvinnan”. Handlingen börjar en fuktig novemberdag, morgonen är svart, och det har varit dimma hela hösten. I morgon skriver jag några ord om den romanen.
Modianos sätt att blanda in drag av sitt eget liv i sina böcker har kallats ”autofiktivt”. Jag tänker på de många debatter vi på senare tid haft i Sverige om olika författares självutlämnande. Lena Andersson är en av dessa. Jag tror inte att hon vill lämna ut någon person eller hämnas, utan i stället belysa maktspelet i en relation. På ”mitt” bibliotek ledde jag ett samtal om hennes bok ”Egenmäktigt förfarande”. Det kom tio för varandra obekanta personer. Det blev en livlig och engagerad diskussion, bland annat om bokens fiktiva personers eventuella likheter med verkliga personer i författarens eget liv.
Även Modianos böcker inbjuder till samtal på samma tema. Erfarenheter ur hans liv dyker upp i bok efter bok, ibland något kamouflerade. Han har i intervjuer berättat att han älskar att läsa gamla tidningsnotiser, telefonkataloger och adressböcker. I ”Paris -Soir” från 1941 hittade han en gång en efterlysning av en flicka vars namn var Dora Bruder. Denna notis blev upptakten till många års efterforskningar och romanen ”Dora Bruder”. Bokens berättare/författare identifierar sig med huvudpersonen eftersom han själv en gång i tonåren rymde från internatet han gick på och därmed kapade banden med föräldrarna. Att rymma innebar inte bara att skära av förbindelsen med världen utan också med tiden. Här Modianos ord i Madeleine Gustafssons översättning: ”Visarna på klockan i Jardin des Tuileries står stilla för alltid. En myra kryper i evighet över solfläcken”. Men Dora Bruders rymning skedde 1941, då Paris var ockuperat av nazisterna. Berättaren/författaren rymde 1960, då den omgivande verkligheten såg ut på ett helt annat sätt.
I eftermiddag och i kväll kommer jag att träffa litteraturälskare först i en grupp för samtal om poesi och sedan i bokcirkeln jag håller i på biblioteket i Danderyd. Återkommer om detta!