Idag ska det handla om en inspirerande, om än ganska svårläst, dansk diktare vid namn Simon Grotrian. Han är född 1961 och uppväxt i Silkeborg på Jylland.
Grotrian är i högsta grad en diktare som tillhör de senaste decenniernas strömningar som brukar gå under namn som konkretism, språkmaterialism eller postmodernism. Om man (högst opostmodernistiskt!) ska försöka ge någon innebörd åt dessa svepande termer så kan man säga att fokuset är flyttat till språkets form och yta, istället för att ”titta bakom” och betrakta språket som en meningsbärare. Språket har enligt detta synsätt ett slags autonom ”materia” som går att forma, och genom att göra detta på ett nytt och ovant sätt försöker man uppnå poetiska effekter.
Titlarna på hans första och andra diktsamling, Gennem min hånd (1987) och Kollage (1988), anknyter direkt till denna typ av diktande. Titeln Gennem min hånd refererar till vad han faktiskt åstadkommer genom att skriva; resultatet blir en sorts metadiktning, en ofta förekommande metod i samlingen. Även Kollage refererar till en mer konkretistisk syn på diktning. Ordet collage används då man använder språkliga bilder, fraser och påståenden tagna från skilda håll som färdiga byggklossar, och sedan kombinerar dem på olika, ofta oväntade sätt. Det är också precis vad Simon Grotrian gör i ovannämnda samling.
Simon Grotrian har också en ambition, som är vanlig för textuellt inriktade diktare, att befinna sig i dialog med hela litteraturhistorien. I Livsfælder (1993) finns flera tydliga referenser till danska diktarstorheter som Michael Strunge och sjuttonhundratalsdiktaren Johannes Ewald. Grotrians diktning brukar ofta sättas i förbindelse med barocken, då hans språk ofta har pompösa och rikt ornamenterade egenskaper som man förknippar med barock.
Men att uteslutande se honom som experimentell postmodernist vore djupt missvisande. Ett annat mycket viktigt element i Grotrians diktning är nämligen hans kristna tro. Hans kristna uppväxt kom redan från första början att spela en stor roll i hans författarskap. I de tidigaste samlingarna finner man ofta tecken på religiöst tvivel mitt bland allt språkexperimenterande. I Livsfælder (1993), som ofta är beskrivet som en slags vändpunkt i hans författarskap, framstår den kristna ståndpunkten allt tydligare. I denna samling finns ett större intresse för de existentiella frågorna än i hans ungdomsverk.
Det är dock först under de senaste 10 åren som Grotrian har utmärkt sig som en utpräglad kristen diktare. 2006 utgav Grotrian ”Jordens salt og verdens lys” som är en samling av psalmer och 2008 kom ”Citroner til vorherre” som är en kristen bönebok. Även hans andra sena diktsamlingar är kristet färgade. Simon Grotrians texter har därför också blivit en del av den danska kyrkliga historien.
Fragmentarisk postmodernism och en kristen livssyn är en ovanlig och enligt många en närmast motsägelsefull – om inte rent av omöjlig – kombination. Simon Grotrian ser dock inga motsättningar här utan menar att både kristendom och experimentell diktning handlar om att öppna sig mot nya dimensioner i livet.
Alltså: tillhör du dem som gillar svårläst barockinspirerad postmodernism med starkt kristen tematik – då borde du verkligen läsa Simon Grotrian.