Denna vecka äger Stockholms internationella poesifestival rum i regi av tidskriften 10-tal. I denna text vill jag därför uppmärksamma två deltagare i denna festival.
Först den danska poeten Olga Ravn (f.1986). Hon har fått stor uppmärksamhet för sin debutsamling Jeg æder mig selv som lyng från 2012. Olga Ravn tillhör den kategori av diktare och konstnärer under senare tider som vill framhäva kroppens primat för förståelsen av den mänskliga tillvaron.
Denna syn på kroppens betydelse var faktiskt också något som också präglade de danska åttiotalsdiktarna som jag behandlat tidigare i min blogg. Enligt Mai Misfeldt i den danska tidskriften Kristeligt Dagblad finns det dock en avgörande skillnad mellan Olga Ravn och åttiotalsdiktarna. Medan en diktare som Pia Tafdrup beskrev kroppen som ett medel till att uppnå extas och frihet, så fokuserar Olga Ravn istället på kroppen som något begränsande och obehagligt. Något som man motvilligt måste komma överens med. Det finns ett starkt könsperspektiv i Olga Ravns diktning, det är inte vilken kropp som helst utan det är kvinnokroppens upplevelse av världen som skildras. För Olga Ravn är människan en ”slemproducerande varelse full av blod och skit”.
Olga Ravns stora förebild är Tove Ditlevsen (1917-1976) vars debut Pigesind (1939), med sina skildringar av att vara ung kvinna, utgör den kanske främsta inspirationen för Olga Ravn. Ravn har i flera intervjuer bekräftat hur viktig Tove Ditlevsen är för hennes författarskap. Hos Olga Ravns blir det kroppsliga dock än mer accentuerat än hos Ditlevsen, det kroppsliga framstår som den centrerande och dominerande faktorn för livsupplevelsen.
Vid läsandet av hennes dikter slås jag av att de är så sprängfyllda med anatomiska termer. I högre grad än hos andra som vill betona kroppen som en utgångspunkt för den mänskliga tillvaron. Ord som körtlar, bröstvårtor, hud etc. förekommer flitigt. Effekten är stark. Ibland är det rena referenser till anatomisk litteratur, som till exempel till den engelske 1800-talsanatomen Asley Cooper.
Jag tycker att hon är mycket givande att läsa, eftersom det är i någon mån behövligt med hennes typ av kroppsperspektiv. Mycket i livet handlar om att acceptera att leva i en kropp som ofta styr och begränsar oss. Som oftast framhävs, inte sällan i någon slags 68-emancipatorisk anda eller i någon ytligt kvällstidningshållning till livet, kroppens möjligheter att göra oss lyckliga. Därför känns det befriande och mer relevant att läsa Olga Ravns mer verklighetsnära skildringar av att leva som en kroppslig varelse.
Så en avstickare utanför Norden: den andra deltagaren jag vill uppmärksamma är nämligen en ukrainsk punkpoet. Tidskriften 10-tal var tidigare i år på en litteraturfestival i Lviv och lyckades då skapa goda band till den ukrainska litteraturvärlden och har nu som ambition att presentera ukrainska författare i Sverige. I linje med denna strävan så har Serhij Zjadan (f.1974) inbjudits till Stockholms internationella poesifestival.
Zjadan är en av de allra klarast lysande stjärnorna på den ukrainska litteraturhimmelen. I sina romaner Depeche Mode (2004) och Anarchy in UKR (2005) beskriver han ett kaotisk postsovjetiskt Ukraina. Det är ett land i förfall, indränkt i alkohol och bebott av åtskilliga vilsekomna och kanske lite underliga individer. Han berättar med en rejäl portion svart humor och men också med ett stort mått av poesi. I båda romanerna finns återkommande referenser till punkrock som ligger Zjadan varmt om hjärtat. Zjadan har givit ut flera andra romaner och diktsamlingar. Varför jag nämner just de två ovanstående romanerna är att de finns i briljanta svenska översättningar gjorda av Nils Håkansson.
Serhij Zjadan har den senaste tiden tydligt tagit ställning för ett självständigt Ukraina och mot de ryska aggressionerna. I mars 2014 blev han misshandlad av proryska separatister i sin hemstad Charkiv. Han har valt att konsekvent skriva på Ukrainska vilket inte är självklart i de östliga områdena av Ukraina som han kommer ifrån. Zjadan deltog också i förra årets Euromaidan-manifestationer.
Två excellenta utsocknes poeter kommer alltså till Sverige i slutet på denna vecka. Mycket roligt tycker jag och råder alla att gå och se och höra dem!