Under nittonhundraåttiotalet uppstod en idag närmast mytomspunnen grupp av poeter som brukar gå under namnet Malmö-ligan. Denna ”liga” bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Kristian Lundberg, Per Linde, Lukas Moodysson och Marti Soutkari.
Att man valde att använda det kriminalitetsassocierande ordet liga var ingen slump. Udden var riktad mot ett poetiskt etablissemang man menade hade blivit alldeles för akademiskt. Det var istället gatan som behövde en poetisk röst i Sverige, det var utanförskapet och utkanten som behövde göra sig hörda. Periferi blev ett viktigt ord för gruppen: gatan mot kultureliten, arbetaren mot akademikern, Skåne mot Stockholm etc.
Malmöligan ville uppträda i sammanhang där annars poeter och poesi inte brukade förekomma. Man gjorde uppläsningar på svartklubbar och man initierade och deltog i andra liknande poetiska happenings.
Sedermera har flera av ligans medlemmar blivit framstående medlemmar av kulturetablissemanget. Håkan Sandell och Clemens Altgård blev förespråkare av retrogradismen, en estetiskt konservativ poetisk rörelse som växte fram på nittiotalet. Lukas Moodysson nådde världsrykte som filmregissör med filmer som ”Fucking Åmål” och ”Lilja 4-ever”, medan Kristian Lundberg har blivit en mycket hyllad romanförfattare.
Vad som kanske är mindre känt, men inte desto mindre viktigt i gruppens historia, är kontakten och inspirationen från grannlandet Danmark. Redan i början av 1980-talet hade en ung Håkan Sandell haft kontakt med den danska poeten Michael Strunge. En vänskap utvecklades och Strunge for över sundet flera gånger för att delta i diverse svenska litterära evenemang. Michael Strunge tog dessvärre livet av sig 1986. En enorm sorg inte bara för de danska litterära kretsarna utan också för medlemmarna i Malmö-ligan.
Vid hans frånfälle arrangerades det en uppläsning på Ringgatan i Malmö till hans minne. Den kom att bli startpunkten för gruppens sammanslutning som en programmatisk poesigrupp. I flera av poeternas verk kan man hitta flera referenser till den danske poeten.
Vem var då denne Michael Strunge som så inspirerade ligan och hur kom det sig att Malmö-ligan riktade blickarna mer mot Köpenhamn än mot Stockholm?
I Danmark framträdde under 80-talet en ny generation poeter med en särpräglad och markerad inriktning. Medan åttiotalet i Sverige präglades av en fortsättning av de tidigare decenniernas språkliga formexperiment och KRIS-generationens postmodernism, så innebar samma tid i Danmark en riktning mot nyromantik och nysymbolism – i reaktion mot sjuttiotalets förstelnade politiska litteratur. Förutom Michael Strunge så var framstående namn inom denna generation Søren Ulrik Thomsen, Pia Tafdrup och F.P. Jac.
Strunge var kanske den allra mest typiske exponenten för den nya generationens diktare. I hans författarskap blandas punk, bz-inspirerad samhällskritik och rockinspirerad androgynitet a la David Bowie med slagkraftiga romantiska visioner om en värld som är mycket vackrare att leva i. Dessa visioner märks särskilt tydligt i de tidiga diktsamlingarna: Livets Hastighed (1978), Fremtidsminder (1980) och Vi folder drømmernes baner ud (1981). I dikten Revolte från Vi folder drømmernes baner ud hittar vi en mycket talande strof för Strunges livssyn:

Jeg vil bemale byens forrevne vægge
med slagord for drømmens partisaner!

Fram emot mitten av 80-talet började Strunges diktning andas pessimism blandad med en allt starkare gudstro. Desssa tendenser finner man tydligast i diktsamlingarna Væbnet med Vinger (1984) och Billedpistolen (1985).
Den 9:e mars 1986 hoppade Michael Strunge ut ifrån ett fönster i sin lägenhet mitt framför ögonen på sin flickvän. Som så många andra kulturpersonligheter som dör unga (i Strunges fall till och med i den numera så ödesdigra åldern av 27 år) har Strunge blivit en ikon. Få andra förkroppsligade i sådan hög grad den köpenhamnska punk- och bz-kulturens inre visioner som han gjorde. Att han därför också blev en förebild för Malmöligan med dess punkiga outsiderideal är inte konstigt.
Malmöligan upplöstes under tumultartade och bisarra former 1993. Under det ödesdigra namnet ”Sista natten med Malmö-ligan” höll Malmöligan en uppläsning på ett galleri i Malmö. Under uppläsningens gång skulle Kristian Lundberg komma cyklandes med ett krucifix. Men krucifixet råkade dessvärre fastna i Håkan Sandells dåvarande flickvän, och hon släpades med upp på scenen. Ett häftigt bråk uppstod på scenen och fortsatte ute på gatan. Efter det var Malmöligan historia.

Men trots att ligan inte finns mer och att Strunge är död så fortsätter debatten vad poesin ska uttrycka och vem den är till för. Ofta hörs än idag kritik mot att det poetiska etablissemanget präglas av torr intellektualism och att mycket modern poesi enbart förefaller vara skriven för en mycket snävt inringad publik företrädesvis bosatt i Stockholms innerstad.
Fortsätter denna kritik i framtiden får den gärna för min del inspireras av Malmö-ligans vitalitet och Strunges romantiska visioner.