Utmärkta bokcirkelböcker.
Le cycle indochinois. Det är samma historia som hon gång på gång tar om – det som kom att göra henne till författare – den totala orättvisan, upprättandet av den lurade modern som fick en värdelös jordlott utanför Saigon, förnedringen i att vara fattig vit kolonisatör. Fadern dog när Marguerite och bröderna var små, modern gifte aldrig om sig. Även om porträttet av modern minst av allt är smickrande, märks en obeveklig (hat)kärlek till henne.
Ikväll ska Francoise Sule (Fransklärarföreningen och Stockholms universitet) och jag, ställa frågor till Mattias Aronsson som skrivit en avhandling om vattentematiken i Marguerite Duras verk. Eftersom vi ska vara på Östasiatiska museet tyckte Petri Tigercrona där, att vi kunde utgå från de tre böckerna som utspelar sig i franska Indokina, och som handlar om Duras barndom: En fördämning mot Stilla havet (1950), Älskaren (1984) och Älskaren från norra Kina (1991).
I alla tre böckerna är det havet (la mer) som ödelägger de fördämningar som den fördömda modern (la mère) bygger upp, och tillsammans virvlar dessa krafter runt i en dödsdans som gör lilla Marguerite vuxen i förtid, men också kanske till författare.
Duras överträder alltid gränser. Både genremässigt – bok blir film blir teater, och alltid poetiskt – men kanske framför allt tematiskt. Det vita “barnet” är tillsammans med “kinesen”. Vem har makten? Är det relevant? Med den andra flickan, väninnan med det poetiska namnet Hélène Lagonelle, har ju berättaren en inte heller helt platonisk kärleksrelation, särskilt i Älskaren från norra Kina, där den lille rädde brodern som är terroriserad av den opiumrökande storebrodern också skrivs fram som en slags älskare och skyddsling till berättarjaget/”barnet”. Allt detta skriver Duras om – utan att någonsin bli kioskroman.
Marguerites egentliga efternamn var Donnadieu (gåva till gud) men när hon kom till Frankrike bytte hon till Duras – som i stark. Även Duras hade tydligen Raymond Queneau som litterär vän (han var den som fick läsa Modianos första manus Place de l’Etoile) och det enda uttalande han gjorde om hennes skrivande var: du ska bara skriva. Tur att hon skrev mycket (när hon inte drack whisky), omkring femtio verk – i den meningen kan jag tipsa om den vackra lilla boken Att skriva som är översatt av Kennet Klemets och som gavs ut i år av Ellerströms förlag. Duras är en tidlös 100-åring. Allt med Duras är så fruktansvärt bra, så allvarligt som livet och döden. We’ll always have Duras.