Alla kan skåda fåglar. Man behöver inte ens gå ut. Fåglarna finns i (nästan) alla böcker. Småfåglar kommer till fågelbordet. Lägg ut frön så får du en ljus vintertid även om det är kolmörkt. Det är enkelt att skåda fåglar, även om jag oftast inte vet vad fåglarna heter. Svårast är att hitta dem i fågelboken. Det är så många armpennor, praktdräkter och vingspeglar att hålla reda på och olika fläckar på kinderna. Så småningom kanske jag kan skilja en gråsparv från en pilfink. Det finns så många bofinkar!
Det bästa är stararnas massflykt i svarta moln, murmuration. Ordet tycks inte finnas på svenska. Man kan skåda fåglar överallt, som svävande tecken på himlen eller som rassel bland löven. Rödhaken sjunger långt in på hösten.
Om jag inte bodde så långt bort skulle jag vilja vara med i en bokcirkel om fågelböcker. Fågelskådaren och målaren James John Audubon (1775-1851) gav ut böcker om Amerikas fåglar (Birds of America) och målar dem som praktfulla sagodjur. Jag kan försjunka i hans böcker i timmar. Vid floden Cam ser jag varje dag tolv eller sexton svanar samlas vid en flodbåt i skymningen. De glider majestätiskt, forsar fram och halsarna bildar hjärtan. De lever tillsammans hela livet. Ungarna är grå, ibland tre och kallas cygnets. Svanarna i Audubons böcker är andlöst vackra, men svanarna i Cam är levande (magiska) – och väser om man kommer för nära.
Brutus Östling köpte en fin kamera, lämnade skrivbordet och blev fågelfotograf. Jag längtar ut i luften och funderar på det. Min billiga kamera fångar svanar. Inte havsörnar och albatrosser. När Baudelaire skriver om albatrossen, den mäktiga havsfågeln som landar på skeppsdäcket och som sjömännen gör narr av, tänker han och jag på att livet är både ankdamm och ocean.
Edgar Allan Poe skrev om korpens ödesdigra gestalt i The Raven: Quoth the raven, “Nevermore”. Men över mitt gamla torp i Risveden flög korpar. Jag älskade korpkänslans mystik och krax. Odens korpar, Hugin, tanken och Munin, minnet, landade varje kväll i trädgården. Högt över huset cirklade ormvråkar. Rovfåglar är ättlingar till skräcködlor och fåglar är dinosaurier. Mestågen om hösten var roliga. Jag lyssnade till nötskrikans skrik, när han eller hon hämtade ekollon i träden och grävde ner dem. Snart växte nya ekplantor upp. Sedan tändes Vintergatan på himlen.
I Brasilien finns en berömd fågel som heter bem-te-vi, kiskadi. Jag fann en kiskadi-fjäder från på marken i Rio när jag höll på med Ferreira Gullars Smutsig dikt. Fjädern från denna gulgröna fågel skannades in och finns på omslaget till boken. (Tranan och Diadorim 2004). Gullar skriver i boken om minst tio olika brasilianska fågelarter, som jag ville ge namn på svenska. Min kusin Johan Wallander som är fågelskådare och zoolog hjälpte mig. En fick heta Spräcklig fröätare.
João Guimarães Rosas roman Grande Sertão Veredas , Livet är farligt senhor, innehåller hundratals fågelarter, som är symboler för kärleken mellan huvudpersonerna Diadorim och Riobaldo.
Fåglarnas flykt är Ferreira Gullars blixtrande bild av liv på jorden. Vi skriver och läser. Vi ger varandra namn.
Svalorna sover i luften på sin färd till Afrika. Men fåglarna som bor i luften bryr sig inte om sina namn. I Smutsig dikt kallar Ferreira Gullar våra bevingade släktingar för fågelfåglar.
Det är fågelfåglarna som vi skådar.
Det här är min sista gästblogg från Sveriges och Brasiliens horisont, som varit flykt och flax. Tack & lycka till med bokcirklar.se!