Ganska ofta får jag frågan. Förstås. Det är klart folk vill veta. Och att jag vill berätta!
Men oftast låser det sig ganska rejält. Har man lagt ner miljarders timmar på att skriva böckerna och själv tycker att de innehåller hur mycket dramer och spännande karaktärer som helst, så är det inte helt lätt att sammanfatta det i en mening. Eller två. Att “pitcha” dem, som man brukar kalla det.
Jag tränar. Jösses som jag tränar.
Idag tar jag chansen att bre ut mig lite. I alla fall blir det mer än en mening. Eller två. Om återkommande teman och hur det kom sig att jag skrev just de här böckerna. Oundvikligen kommer jag att bli ganska personlig.
Imorgon berättar jag mer om HUR jag skriver. Mer praktiskt alltså. Jag har aldrig tidigare bloggat skrivtips, eftersom jag helt enkelt inte har trott mig om att kunna tillräckligt. Men jag kan ju i alla fall berätta hur jag jobbar när jag skriver. Hoppas det känns som ett ok upplägg?
Detta med att jag återkommer till vissa ämnen, är något jag kommit fram till under resans gång. Sakta håller jag kanske på att bli vad Ann Ljungberg, den makalöst duktiga lektören/skrivcoachen/kursledaren, skulle kalla en ”medveten romanförfattare” (gick kursen för flera år sedan, men har tydligen behövt ”värka fram” medvetenheten :-)).
Vi tar det från början. Bok ett, that is. Vi lämnar min barndom därhän. SÅ personliga ska vi inte bli.
Morgongåvan präglas helt klart av att jag har blivit utsatt för stalking i många år. En lång och jobbig historia som inte får plats i sin helhet i ett blogginlägg. Stalking betyder enligt Wikipedia: ”att tvångsmässigt smyga på och förfölja en annan person. Det kan exempelvis handla om en psykiskt störd person som förföljer en politiker, känd person, person i sin umgängeskrets eller en för vederbörande helt obekant person. Det kan även röra sig om att kontakta en person i sådan omfattning via telefon, brev eller e-post att det uppfattas som trakasseri”.
Att jag skrivit om detta var något jag insåg först efteråt, märkligt nog, eftersom jag vanligtvis är en ganska självanalyserande person och man skulle kunna kalla Jonas – en av bokens huvudkaraktärer – för en stalker av rang. Tydligen behövde mitt undermedvetna skriva av sig efter alla år av rädsla. Och eftersom jag skrev Morgongåvan i ett RASANDE tempo, mitt under småbarnsåren, så reflekterade jag aldrig kring hur påverkad jag faktiskt var. Av maktlösheten i att inte få mitt nej respekterat. Av skräcken för vad som skulle kunna hända. Undran när han skulle dyka upp. Av ilskan över all telefon- och brevterror. ”I offer you my soul, and in exchange I want to steal your face.” Av oro för familjen. Mest oro över familjen.
Jag förstod helt enkelt inte under skrivandets gång hur påverkad jag var av rädslan över att det som händer Nathalie i Morgongåvan skulle kunna hända mig. Det gjorde däremot mamma. Och när hon påtalade detta föll allt på plats. Skrivandet som terapi i ett nötskal…
Mr Freud:
Idén till min andra bok, Det enda rätta, fick jag när jag upptäckte en knöl på halsen. En svullen lymfkörtel som borde lugna sig och försvinna efter några veckor gjorde inte det och läkaren remitterade mig till cytologen för att ta ett prov. På skyltarna dit läste jag ord som ”radiumhemmet” och ”onkologen”. Och i väntrummet bröt jag ihop fullständigt. Jag hade inte förrän nu låtit tanken om vad knölen innebar löpa fullt ut. Cancer. Nu insåg jag och dödsångesten slog ned mig med fruktansvärd kraft.
Efter några nervpressande veckor kom till sist beskedet. Dagen innan sommarsemestern. Det var inte cancer. Och lättnaden och lyckan var total.
Denna lättnad höll i sig i några dagar. Sedan kom tanken, naturlig för någon som jag som har frekventa katastroftankar: tänk om läkaren bara sa att jag var frisk för att lugna mig? Han såg ju hur ledsen jag var. Han lugnade och tröstade mig så fint och ville säkert inte göra mig mer illa genom att ge mig ett dödsbesked! Där föddes idén till läkaren Helmi i Det enda rätta. Och psykologen Maria som för att döva ångesten över en knöl i bröstet går över gränsen med en klient i terapin. En klient som sedermera transformeras till en stalker …
Min tredje bok, Hitta hem, handlar delvis om samma teman och karaktärer (inte alla karaktärer dock), eftersom det är en uppföljare till Det enda rätta, men den präglas också mer av tanken kring hur mycket fint som kan komma ur möten mellan människor.
Jag har alltid haft ett stort intresse för människor och hur vi beter oss (ingen slump att jag blev psykolog som tjugosexåring), de val vi gör – även de okloka eller kanske till och med brottsliga – och framför allt varför vi gör dem. Jag vill förstå och skriva om detta på ett sätt så att läsaren förstår och till och med känner för de mindre sympatiska huvudkaraktärerna. Min tro är att det bakom varje ond handling finns ett på något vis kantstött barn. Inte alltid, men ofta. Vad vi vuxna gör med våra barn får konsekvenser. Det skapar vuxna med sår som förgör. (Jonas i Morgongåvan är kanske det tydligaste exemplet).
Hitta hem handlar delvis om hur möten med andra kan hjälpa en att ta det där steget mot förändring när allt är som svartast. Min fasta övertygelse är att vi blir till i möten med andra människor. Vi speglar oss i andra – från vårt första möte som bebis med våra föräldrar till dess vi hamnar i terapisoffan (japp, där har jag legat/suttit i många timmar!). Ibland lär vi oss kanske något av den vi förväntar oss minst av. Folk är ju så mycket mer än det vi ser på ytan (en tanke jag älskar), och som vi märker om vi vågar närma oss. Det vi ser när vi speglar oss i den människan kanske inte är den person vi trott oss om att vara! Frågan är om kvinnorna i Hitta hem vågar närma sig?
Så. Det är bland annat sådana här saker jag har skrivit om. Förhoppningsvis på ett spännande sätt som underhållit läsaren. För det är ju det jag vill göra. Det jag vill ge läsaren. Jag vill bjuda på en stunds hisnande verklighetsflykt. Precis som det känns för mig när jag skriver. Blir jag uppslukad blir förhoppningsvis någon annan det också.
Författandet är på så vis ett genuint själviskt yrke :-)
(Och när jag nu valde ordet ”hisnande” inser jag att jag kanske måste skriva om sex. Skriva om att skriva om sex alltså. För mina två senaste böcker har faktiskt en hel del inslag av erotik. Vi får se om jag vågar.)