En tidig morgon i början av augusti den där märkliga sommaren när muminfamiljen hittat trollkarlens hatt, kommer två nya varelser in i Mumindalen. Det är Tofslan och Vifslan, helt oskiljaktliga, lätt obegripliga (för de talar ett eget språk) och ständigt vakande över en kappsäck med hemligt innehåll.
Ganska snart blir det bekymmer med den där kappsäcken. I Tofslans och Vifslans fotspår följer nämligen Mårran, iskall, förskräckligt elak och med förmåga att vänta hur länge som helst. Hon parkerar i Muminfamiljens trädgård, vilket leder till katastrofberedskap av stora mått – vi talar möbler framför dörrar, petroleumlampa hela natten, och en rejäl alarmklocka som ska ringa om någon tar sig in trots allt (den ringer också mitt i natten – fast det är bara bisamråttan som behöver gå ut och kissa…).
”Nästa morgon kom Hemulen bekymrad ut i köket och sa: Jag har talat med Tofslan och Vifslan.
Nå, vad är det nu igen då? sa Mumintrollets mamma med en suck.
Det är deras kappsäck Mårran vill ha, sa Hemulen.
Ett sånt odjur! utbrast mamman. Att röva ifrån dem deras små ägodelar!
Ja, inte sant , sa Hemulen. Nu är det bara en sak som gör det hela komplicerat. Det tycks som om det var Mårrans kappsäck.
Hm, sa Muminmamman. Det gör verkligen saken svårare. Vi ska tala med Snorken, han reder ut allting så bra.” (Trollkarlens hatt, Alfabeta 2010 s 123)
Man skulle kunna tänka att det faktiskt inte är så svårt att reda ut det hela. Tofslan och Vifslan har tydligen tagit Mårrans kappsäck, och då bör de lämna tillbaka den. Det är faktiskt rätt och riktigt. Men Muminmamman ser på saken ur ett annat perspektiv. Här finns något att ”reda ut”.
Snorken blir också mycket intresserad, och tillkallar ett möte – som i själva verket formeras till en slags domstol. Själv är han domare, och godtar Sniff som åklagare, Hemulen som Tofslans och Vifslans försvarare, Muminfamiljen som vittnen och Snorkfröken som ”folkets röst”. Sniff funderar över uppställningen och frågar om inte Mårran bör ha en försvarsadvokat också (något slags biträde kunde hon väl behöva), men det avfärdar Snorken. ”Det behövs inte, sa Snorken. Mårran har rätt. Är ni klara då. Färdiga. Vi börjar.”
Snorken är mån om att rätt ska vara rätt och att det är viktigt att vara saklig i resonemangen. Men då borde det hela väl vara ganska solklart? Om domaren redan innan allt sätter igång säger ”Mårran har rätt”? Men Snorken genomför ändå förhandlingarna, låter alla komma till tals och konstaterar slutligen: ”Tofslan och Vifslan har resonerat alldeles riktigt men de har handlat orätt i alla fall. Och rätt ska vara rätt. Jag måste tänka.”
Helt enkelt är det inte, helt enkelt. Varken i Mumindalen eller någon annanstans. Fel är inte alltid rätts motsats. Ibland står två rätt mot varandra – och hur gör man då? Vad väger ett riktigt resonemang mot en oriktig handling? Eller tvärtom?
Hur det går avslöjar jag inte. Inte mer än att det på muminskt vis ordnar sig till något bra för alla inblandade, men att det som är bra kan se ut på alldeles olika sätt. Kanske faktiskt måste göra det. Om man tar rätt och rättvisa på allvar, och det är det alldeles uppenbart att Tove Jansson gör, då finns det inga helt enkla svar. I en värld där många alldeles olika varelser ska samsas och få livsutrymme måste man vara beredd att tänka till. Snorkens vilja att reda ut och tänka till är både uppfordrande och trösterik – och definitivt något att pejla den egna etiska kompassen mot.