Varför fortsätter man att läsa en bok som man har börjat på?
Ja, det kan ju finnas flera anledningar men den mest grundläggande är väl att man vill veta hur det går? Personerna i boken är med om spännande saker som man vill följa. Författaren placerar ut lite antydningar som gör mig som läsare nyfiken på vad som kommer sen…
Det här är ju helt fenomenalt genomfört i Hur gick det sen? en av Tove Janssons bilderböcker. Boken är på vers och på varje uppslag slutar texten med
Vad tror du att det hände sen?Men det mest märkvärdiga med boken är förstås att det är hål i boksidorna. Genom hålen får man en skymt av nästa uppslag, ibland ser man till och med två uppslag framåt genom samma hål. Mumintrollet, och senare Mymlan och lilla My, förflyttar sig framåt i boken genom hålen. Så att bläddra blir förstås att följa berättelsen vidare, men man följer också gestalternas färd genom landskapet.
Det är ganska mycket hemska saker som händer i boken. Vi får möta både en morrande gafsa, hiskeligt stora bummelstenar och elektriska hatifnattar. En del av bilderna är tämligen läskiga! Och man undrar hela tiden vad som hände sen?
Bilderboken är mycket rolig att läsa högt! Tove Jansson hjälper oss lite genom att variera själva bokstäverna som stöd för högläsningen. Och rimmen fixar barnen efter några genomläsningar – man kan göra som i Hattstugan av Elsa Beskow och låta barnen fylla i sista ordet.
Och Tove Jansson har faktiskt vidtagit en extra säkerhetsåtgärd för att vi ska kunna läsa boken om och om igen. Mumintrollet och hans vänner rör sig ju genom bokens alla hål, så risken finns förstås att de försvinner ut ur boken på slutet och inte finns kvar nästa gång vi ska läsa?
Som tur är slutar den så här:
MEN. …alldeles för litet var det sista hålet som fanns kvar. Nu stannar vi i boken ty – VI ÄR FÖR STORA!!! sa lilla My.