När jag var ganska liten och mina föräldrar skulle genomföra den där stressiga men nödvändiga lördagshandlingen, den som alltid tog för lång tid och innehöll för mycket människor och överlastade kundkorgar och ett alldeles minimalt behov av uttråkade barn – då åkte de inte till den närmaste matvarubutiken. De tog sig till Solna Centrum, där de kunde lämna mig i stadsbibliotekets barnavdelnings bokbinge. De visste att jag satt där medan de handlade, nöjd och glad om det bara fanns rätt läsning att tillgå. Det skulle vara Mumin. Serieböckerna, ja för jag var ändå bara på vippen läskunnig.

Och jag läste. Och älskade. Många, många lördagar.

Jag visste inte att det också fanns kapitelböcker om Mumin. En enda kände jag så småningom till, Muminpappans memoarer som jag fick av mormor i födelsedagspresent när jag fyllde åtta år. Den läste jag förstås, och jag älskade den också. Nog märkte jag ibland att vi inte riktigt talade om samma sak, en del av de klasskompisar som också gillade Mumin och jag, men jag tänkte inte så noga på det. Mumindalen var densamma för oss, och figurerna och en del (men bara en del) av historierna.

Så småningom läste jag förstås kapitelböckerna, och på intet sätt minskade de min Muminkärlek. Men när jag så här i vuxen ålder jämför serierna och kapitelböckerna, tycker jag mig se att serierna har ett särdrag, som jag också tror är det jag tycker särskilt mycket om. Muminserierna har en egen plats i mitt läshjärta. Det finns något i bildberättandet som lyfter fram tillvarons snubbeltrådar extra tydligt, något en lite klumpig och tafatt person – jag själv både som barn och vuxen – får såväl tröst och perspektiv av. Det är slapstick, i bästa Chaplinanda, och jag får upprättelse genom att se situationer jag känner igen i en vänlig skrattspegel där ingenting blir särskilt farligt eller ledsamt.

Muminfamiljens ansträngningar att leva upp till den käcke herr Brisks vintersportsideal till exempel (i Den farliga vintern från 1955) påminner påfallande mycket om mina egna första försök att erövra skidor och skridskor. Det är komiskt, men det är också… roligt. Hjärtligt roligt. Varmt roligt. Det ser faktiskt så himla kul ut när Mumin ska åka skidor – för att inte tala om när han gör en praktvurpa – att man inte kan annat än dra på munnen. Eller när Mumin ska starta aktersnurran (i Muminfamiljen och havet från 1957); den som någonsin tampats med ett startsnöre kan inte annat än känna igen sig, och le lätt generat igenkännande.

Ofta skapas stripparnas slapstickstämning utan ord, men med rörelser, kroppshållningar, uttryck som säger desto mer. Ofta en Janssonsk one-liner på slutet. Det är omöjligt att inte le åt galenskaperna. Och i leendet närs insikten: det är inte farligt att försöka. Det är inte heller farligt att misslyckas. Där finns mycket man kan skratta åt, med värme och medkänsla. Och bakom nästa hörn väntar ett nytt äventyr.

Sammanlagt blev det 73 olika episoder av Muminserien, varav Tove Jansson skapade 13 ensam och 8 tillsammans med sin bror Lars som sedan tog över (och då talar jag förstås om originalserierna). Vill du ha några rekommendationer i det digra utbudet är mina egna topp fem, från bokbingen i Solna och fortsatt genom livet:
Muminfamiljen och havet (tilkomstår 1957)
Låtsaslek (tillkomstår 1956)
Vi börjar ett nytt liv (tillkomstår 1956)
Den farliga vintern (tillkomstår 1955)
Mumin på Rivieran (tillkomstår 1955)

och alla dessa har Tove Jansson som ensam upphovsperson. En lista på originalserierna, med upphovsår- och -person hittar du på Wikipedia

Själv plockar jag inte så sällan fram mina tummade seriesamlingar när jag tycker att tillvaron är  mörtig – och rätt så ofta finns där nån bildserie som väcker ett glatt litet bubbel i sinnet, trots allt. Från serierna är steget sedan inte långt till Muminpappans memoarer, som verkligen kan ge perspektiv på tillvaron… men de är värda ett eget inlägg.

PS Efter att Cilla twittrat om sin läsning (@cilladalen) känner jag att jag måste lägga till en rekommendation: Mumin och medborgarkänslan.  Så rasande träffsäkert och oroväckande aktuellt…