Jag har redan berättat om skottkärran min familj släpade hem från bokbussen varje månad under min uppväxt, och vad vi barn la i skottkärran. Min mamma toppade det hela med det hon fortfarande gillar bäst – elände av alla de slag. Hårdkokt elände. Biografier skrivna av överlevare från Förintelsen eller de tappra som klarat helvetiska deportationer till Sibirien under Stalintiden. Och så förstås den ena blodiga deckaren efter den andra. Det hon läst skickade hon sedan över till mig. Jag hade slukat de flesta av Ed McBains böcker om 87:de distriktet innan jag började högstadiet. Än idag kan jag grunna över det faktum att hon aldrig verkade ha någon tanke om vad som kunde vara “passande läsning” för ett mellanstadiebarn. Allt hon uppskattade var automatiskt något för mig, gick hennes resonemang.
Det jag häpnade mest över var att få Emile Ajars “Med livet framför sig” som present när jag gick sådär i femman. En klassiker som handlar om en pojke som växer upp på en bordell och så småningom lever tillsammans med det ruttnande liket av sin fostermor. När jag läst den sa min mamma entusiastiskt “visst var den bra!?!”. Ja, jo, det var den ju i och för sig…
De där minnena dyker upp i bakhuvudet varje gång jag får frågor från föräldrar i lånedisken på bibblan om huruvida en viss barnbok eller ungdomsbok är passande högläsning för en 8-åring eller en 11-åring. Dessa föräldrar läser alltså högt för sina barn fortfarande, och ägnar tydligen en tanke åt att barnen kan uppfatta något som skrämmande eller svårbegripligt. All heder åt dem.
Men att bara sätta en bok, vilken som helst, i händerna på sina barn kan också funka.
Det fanns en härlig frihetskänsla i att få testa att läsa precis det jag kände för, enkelt eller svårt. Hittade jag en referens till en bok som verkade intressant i en annan bok lämnade jag bara en lapp till de nitiska bokbussbibliotekarierna som skaffade fram allt från Kristens resa till någon adelsdams gamla dammiga memoarer. Inga frågor om varför eller trodde jag verkligen att det var något för mig…?
Tack, alla lagom engagerade vuxna som har förmågan att begränsa välviljan och behovet av att styra upp ibland. Nyss såg jag en notis i tidningen om att det forskats om bästa sättet att få barn att äta nyttig mat. Överlägset effektivast var att bara ställa fram den. Inte ett ord om att det är nyttigt eller bra eller viktigt att äta. Här är maten, bara. Den principen levde man efter i mammas rullande bokhylla.
/Sonja
Vad roligt att äntligen höra om någon som upplevt samma som jag. Jag läste precis allt som fanns hemma långt innan jag började högstadiet – mestadels min fars utländska thrillers, och jag tyckte utan urskillning att allt var på ett ungefär lila bra, och ingen verkade ha några specifika åsikter om det, eller om det var lämpligt. Jag brukar ofta tänka på det själv när jag skriver -” men är det här verkligen passande för yngre läsare” och så skaka av mig de fåniga tankarna. Den största behållningen med böcker när man var yngre var just, som du så fint skriver, att den var fri. Tack för ett superfint blogginlägg!