När jag och Jenny spånade kring vad vi ville blogga om blev det tydligt att vi från var sitt håll närmat oss temat “gammalt”. Jenny ville skriva om att hitta böcker i mammas bokhylla och min replik blev genast “min mamma hade ingen bokhylla”. För så var det. När jag växte upp lästes det böcker, men det fanns ingen synlig bokhylla i hela huset. Jag hade ett litet bokskåp, kanske 60×100 cm, som rymde alla mina böcker tätt hoppackade.
Men det gick ingen nöd på oss – vi hade bokbussen. Även i min lilla hemby, Bygdeträskliden i Västerbotten, stannade bokbussen. Min familj lånade så mycket böcker att en bild av oss hamnade på framsidan av kulturnämndens verksamhetsberättelse någon gång under tidigt 80-tal. Vi har kvar det där häftet. Det som gjorde det tacksamt att ta en bild var att vi transporterade hem böckerna i en skottkärra.
Vad fanns i skottkärran då, förutom ett grundlager av bås och gammfönna (sv. övers: barkbitar, grus, hö-och halmstrån)? Jo, bilderböcker i massor förstås. Mest lånad av alla bilderböcker var “Filip frågar”, om hur man gör barn. Aldrig skrattade mina bröder så mycket som när de läste den. Och så seriealbumen. Asterix, Lucky Luke, Tintin, Smurfarna och Spirou. Kapitelböcker åt mig förstås: CS Lewis böcker om Narnia, Montgomerys böcker om Emily, Laura Ingalls Wilders böcker om Lilla huset på prärien och Hans-Eric Hellbergs Dunder&Brak-deckare. Och Irmelin Sandman Lilius knepiga böcker som ändå var så fascinerande på något sätt.
Bokbussens ankomst var en fest. Däremot var bibliotekarierna som rattade själva bokbussen inga oförglömliga individer. De var väldigt kortfattade och effektiva – uttröttade av alla pratsamma låntagare i Skellefteå kommuns utmarker kanske? Men det spelade ingen större roll att personalen inte var några karismatiska historieberättare. De kom ju körande med guld varje månad, under några lyckliga år på 80-och 90-talet.
/Sonja