Profilbild
2014-07-24

Kommer ni ihåg de där pärlorna från barndomen? De där böckerna som tycks omslutas av magiskt skimmer, enhörningsstoft och älvpulver? Bilderna sitter fastetsade i minnet. Känslorna de lämnade kvar likaså. “Det var bättre förr” kanske man råkat hävda när man blivit lite väl nostalgisk. Eller var det så? Var det faktiskt bättre förr?

Inför detta inlägg, som blir mitt sista som gästbloggare här på bokcirklar.se, har jag tagit mig an att återuppleva två av mina barn- och ungdomsfavoriter. De där böckerna som i deceninner är (har varit?) magiska för mig. Är jag helt galen?

Måhända.

Men nyfikenheten tog överhanden. Var det verkligen så jävulusiskt bra eller var det bara rätt tidpunkt för mig då? Kommer jag tillföra böckerna något eller riskerar jag att förstöra min barndoms läsupplevelser för all framtid?

Berättelserna jag tagit mig an är Allrakäraste syster av Astrid Lindgren och Min syster gökungen av Vivien Alcock. (Behöver jag nämna att det hände att jag som ung fantiserade om en bortadopterad hemlig syster som skulle göra entré vid väl utvalt tillfälle, alternativt att jag själv var den bortadopterade systern.)

Astrid Lindgren är ju ganska safe. Jag kan på förhand vara ganska säker på att jag kommer uppskatta det igen. Hon är ju dessutom sån där tacksam författare att berättelserna alltid går att läsa på flera nivåer beroende på i vilken ålder man befinner sig. Allrakäraste syster är fortfarande bra. Mycket bra till och med. Den är kortare än jag minns och ingår i en samling berättelser och jag själv minns en rikare illustrerad utgåva, men det är allt jag har att invända (och illustrationerna var bara en googling bort, så jag fick återuppleva även dem). Inga illusioner krossade I detta fall. Tack gode gudinna!

hans arnold
Illustrationen jag minns, av den numera avlidna Hans Arnold.

Min syster gökungen har bränt sig fast I min frontallob, eller vilken del av hjärnan det nu är som lagrar minnen. Jag “minns” denna trettonåriga gökunge till syster med sitt spretiga svarta hår och hårt sminkade ögon som om jag känt henne i verkligheten. Och jag har gråtit tillsammans med hennes elvaåriga syster och hela hennes nygamla familj, som hon efter tretton år som bortrövad, återvände till. Buhu. Snyft. Böl. Snörvel.

31Zkvf0TKdL__BO2,204,203,200_PIsitb-sticker-arrow-click-small,TopRight,12,-30_AA300_SH20_OU02_cuckoo-sister-vivien-alcock-book-cover-art
Två omslag av Min syster gökungen. Tyvärr hittade jag ingen bild på den bokframsida jag minns. Den till vänster ligger dock närmast i stil.

Det är med hjärtat i halsgropen som jag tar mig an den här. För den är ju säkert inte så bra som jag minns den. Oh well, jag får ta det. För bokcirklar.se.

Vivien Alcock dog 2003 och den sista boken skrev hon 2001. Kanske är det därför hon inte säljs eller lånas länge, eller kanske är det för att utländska barnboksförfattare helt enkelt inte lyckas etablera sig som våra svenska dito. För det kan jag säga i alla fall, att det inte beror på att det inte är bra.

Det här är ju också bra! Alcock har gjort en otrolig historia trovärdig med en elvaårig-ish huvudperson som man tror på och känner med. Och likt Astrid Lindgren undervärderar hon aldrig sina unga läsare. Barn fattar, vi behöver liksom inte skriva dem på näsan.

Om det var bättre förr vågar jag inte svara på. Troligtvis inte. Jag vill gärna tro att saker och ting överlag utvecklas till det bättre. Däremot vågar jag påstå att det kan vara så att de där barndomsfavoriterna är favoriter av en anledning. Men den enda slutsats jag kan dra av detta är att jag var en mycket kompetent läsare som ung och att jag redan då kunde skilja agnarna från vetet. Det, eller att jag hade en jäkla tur som fick rätt böcker I händerna. Fast vi kan väl säga det första?

Tack för mig. =)

/Jenny