I går var jag med på avtackningen av chefen för En bok för alla, Hans-Erik Arleskär, som går i pension.

Tre av mina böcker har kommit ut i pocket hos dem, men det var inte därför jag var inbjuden, utan för att jag var med i deras referensgrupp för barn- och ungdomsböcker under fem år på 00-talet. Jag kom in där när Hans-Erik nyligen hade tillträtt.

Det var en kul jobb. Vi kunde se till att bra böcker – som Peter Pohls “Vi kallar honom Anna”, Pija Lindenbaums “Else-Marie och småpapporna” och Anna Höglunds “Resor jag aldrig gjort, av Syborg Stenstump” – kom ut på nytt.

När Alliansen tillträdde hade den bråttom att dra in det statliga stödet till En bok för alla. Hans-Erik har fått arbeta i motvind under en stor del av tiden, men har klarat det på ett beundransvärt sätt, förlaget går bra.

Efter alla larmrapporter om försämrad läsförmåga ökar nu regeringen anslagen till läsfrämjande verksamhet.

Det är ett mönster som går igen på flera områden. Först har de skurit ner, när det sedan visar sig få katastrofala följder anslår de nya pengar – mindre än vad de har tagit bort – och kallar det satsning.

Jag kan inte låta bli att undra vad det var som var så viktigt med att så fort som möjligt dra in pengarna mot En bok för alla, slå sönder en fungerande verksamhet.

Tio miljoner, drygt en krona per svensk, som gick till billiga böcker, inte minst barnböcker med tillräckligt låga priser för att skolorna skulle ha råd att köpa klassuppsättningar.