Boken som vann Stora Läsarpriset, “Jag ljuger bara på fredagar”, hette “Varannan vecka” när jag skrev kontrakt med förlaget. Den handlar om hur det kan vara att växa upp varannan vecka hos mamma och pappa, jag ville att de potentiella läsarna skulle förstå det. Tiotusentals ungdomar i Sverige har det så, det här var en bok för dem.
En fredag i augusti, mitt i sommarledigheten, ringde förlaget och sa att de som skulle sälja in boken i bokhandeln inte ville ha den titeln. Det fanns redan en annan bok som hette något liknande. Jag måste hitta på en ny titel till nästa vecka.
Jag satt hela helgen och fyllde femton sidor i ett kollegieblock med omöjliga förslag tills jag kom på “Jag ljuger bara på fredagar” och fick den godkänd av en trettonåring. På måndagen ringde jag förlaget, som tog titeln direkt.
Det har visat sig vara en lyckad ändring. Ett företag som säljer vykort på caféer och restauranger kontaktade förlaget, de tryckte 50.000 kort med titeln och en liten reklambild för boken. På nätet har jag hittat ett foto, där en kvinna står och håller i vykortet. Dottern bloggar: Här är min morsa, hon påstår att hon bara ljuger på fredagar, men hon ljuger, hon har ljugit i dag och i dag är det lördag.
På youtube lade en tonårstjej ut en sång hon skrivit med titeln som refräng.
Inför en av mina pjäser – som också blev en bok – hade jag tillsammans med Friteatern gjort kopiöst med research. Den skulle handlar om kulturkrockar mellan infödda svenskar med kristen bakgrund – det har vi ju även om vi inte är troende – och muslimska invandrare. Vi hade varit i månader på Svenska Interkulturella Skolan i Spånga, där det (tror jag) bara går muslimska barn. Vi hade haft skrivövningar och dramaövningar, intervjuat en del av eleverna, intervjuat andra som visste mycket om islam, besökt moskén vid Björns Trädgård på Södermalm i Stockholm, köpt Koranen i en svensk tolkning och läst en del i den, hade dessutom läst massor av andra böcker om islam ur olika synvinklar.
Allt det här var minst sagt intressant. Jag lärde mig mycket, varje gång jag träffade de muslimska ungdomarna var det kul och givande – men jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva. Det här var min första pjäs, vi närmade oss alltmer det datum då vi skulle börja repetera, jag hade inte fått ur mig en stavelse och blev mer och mer nervös.
Tills jag en dag läste en artikel i boken “Blågul islam”, där religionsforskaren Jonas Otterbeck skrev om islam i svensk skola och berättade om en verklig händelse i Malmö. En skolklass skulle åka skridskor under en friluftsdag. Då ringde en muslimsk pappa till läraren och sa att hans dotter inte fick följa med, eftersom det stod i Koranen att flickor inte fick åka skridskor. Läraren blev lite konfunderad och ringde i sin tur imamen, som när han äntligen slutat skratta påpekade att Koranen kom till på 600-talet, i ett ökenområde. “Det står ingenting om skridskor i Koranen”. Läraren ringde tillbaka till pappan. Det visade sig att han hade sett konståkning på teve och därför visste att flickor som åkte skridskor nästan inte hade några kläder på sig. När de hade rett ut missförståndet fick hans dotter följa med på skridskoutflykten.
Jag tyckte att det här var så kul att det blev ingången till hela pjäsen. Allra först kom jag på titeln, “Det finns inga skridskor i öknen”. Sedan skrev jag direkt sju scener, utvecklade pjäsen tillsammans med Friteatern och fortsatte med att göra bok av den.
Jag tycker att de här båda titlarna är mina bästa. Som författare vill du ju hitta en lockande titel, som får människor att stanna till, titta på baksidestexten och förhoppningsvis läsa boken. Du söker efter den under hela arbetsprocessen.
Ibland har du den först av allt, innan du har skrivit ett ord. Ibland kommer den allra sist, efter att ni har skrivit kontrakt.