Den som har stött på min bok “Onsdag kväll strax före sju” och ser den här bilden tänker kanske att “så här ser den väl inte ut”. Det stämmer, det här är det första förslaget omslagsmakaren Niklas Lindblad kom med.
För framsidor gäller detsamma som för titlar, du vill ha ett omslag som får de potentiella läsarna att stanna till, kolla in baksidestexten och helst vilja läsa boken. När det gäller tonårsromaner blir det extra svårt – jag är varken tonåring eller begriper mig på bilder, hur ska jag veta vad som lockar ungdomar?
Jag är utgiven i sex länder förutom Sverige. Redan i Danmark ser omslagen helt annorlunda ut. Omslagen i Sverige såg också annorlunda ut för tio eller tjugo år sedan. Det finns alltså en sorts mode – vad ungdomar anses stanna för varierar över tid och mellan olika länder.
Eftersom jag inte begriper mig på bilder har jag aldrig sagt nej till ett omslag. Jag tror att författaren har vetorätt, jag känner flera som har sagt nej. Om jag har förstått saken sätt har de då tagit en diskussion med förlagets marknadsavdelning, som hävdat att omslaget säljer.
Jag tyckte att Niklas första förslag var jättebra – det såg spännande ut, det här skulle ungdomarna säkert dras till.
Men förlaget var klokare än jag. Det såg ju ut om en skräckhistoria, det är missvisande eftersom det handlar om en helt annan sorts bok. Den som tar boken och väntar sig en rysare känner sig lurad, samtidigt som andra läsare kanske inte ens tittar på den.
Niklas gjorde snabbt ett annat, som är mera diffust hotande och passar både titel och innehåll perfekt.