Jag har just läst ut Tony Samuelssons lysande roman “Kafkapaviljongen”, där han fortsätter att gestalta hur det hade kunnat bli om tyskarna vunnit andra världskriget.

Han är grundlig, gav redan i “Jag var en arier” (2009) en genomtänkt bild av det nazistiska Sverige. Nu fördjupar han den, bl a genom att en stor del av handlingen utspelas under själva övergången, då Tyskland på några år lägger också det neutrala Sverige under sig. Här finns oroande kopplingar till vår egen tid – de snabba förskjutningarna av vad som kan sägas och göras, nazistgängen som hemsöker gatorna, hur människor ser sig tvungna att samarbeta med regimen för att överleva. När tyskarna är på väg att segra blir det livsfarligt att skriva böcker som Eyvind Johnsons Krilontrilogi.

“Kafkapaviljongen” är fångarnas namn på en avskild byggnad på Långholmen, där en grupp utvalda författare – oppositionella demokrater, bland dem Stig Dagerman – sitter fängslade. De erbjuds frihet mot att de skriver böcker där de ångrar sina tidigare åsikter för att i stället stödja den nya regimen. Nazisterna har insett att de behöver en högtstående arisk litteratur för att vinna folket.

Ett grundackord i romanen är alltså en tro på litteraturens kraft som känns ovanlig i våra dagar – för mig är den naturligtvis oemotståndlig.

Jag hoppas att den här helgjutna romanen ska leda till den Augustnominering och det större genombrott som Tony Samuelsson – den främste arbetarförfattaren i min generation – så länge har förtjänat.