Mats Berggren är författare till ”Jag ljuger bara på fredagar” som röstades fram som årets barn- och ungdomsbok i Stora Läsarpriset 2013!
Boken handlar om 15-åriga Alex som bor på Södermalm i Stockholm, en ganska vanlig kille som står inför det svåra gymnnasievalet och är hemligt kär i skolans häftigaste tjej. Han bor varannan vecka hos mamma och pappa, två väldigt olika föräldrar som tillsammans skapar en trygg och välfungerande vardag – även om vi anar sprickor under fasaden…
Men detta är bara de yttre ramarna för handlingen. Vad skulle du säga att den handlar om egentligen?
Jag tänker inte i budskap, utan i undersökning. I den här boken undersöker och skildrar jag hur det kan vara att växa upp varannan vecka hos mamma och pappa. Men i botten finns förstås alltid mina värderingar, i det här fallet att det är helt ok med växelvis boende så länge föräldrarna kan samarbeta. Tiotusentals ungdomar har det ju så. men såvitt jag vet har det konstigt nog inte funnits några tonårsromaner om det, de handlar ofta om ungdomar med skilda föräldrar, men då är situationen alltid nyare. Boken har uppenbarligen fyllt ett behov, eftersom den vann omröstningen.
När jag växte upp var begreppet “skilsmässobarn” ett ganska negativt laddat ord som förutsatte att dessa barn hade det lite sämre än andra. Men Alex i boken verkar inte må dåligt av att leva med skilda föräldrar. Har tillvaron för ”skilsmässobarn” blivit lättare för barn som växer upp idag, än tidigare? Har vi en mer positiv syn på skilsmässa och delad vårdnad idag?
Jag tror att det inte alls är lika laddat att vara skilsmässobarn i dag, eftersom det är så pass vanligt. På Söder där Alex och jag bor är det snarare regel än undantag att ungdomarna bor varannan vecka. Jag har inte sett någon statistik, men jag tror också att det var vanligare att barnen tappade kontakten med sina pappor förr, varannanveckandet har varit bra på det sättet. Svårigheterna handlar – återigen – om hur bra föräldrarna kan samarbeta.
Flera läsaromdömen som jag läst, beskriver karaktärerna i din bok som bra och verklighetstrogna. Och jag håller med, karaktärerna känns verkliga, trots att de beskrivs ganska fåordigt. Hur jobbar du som författare för att skapa dina karaktärer?
Jag stoppar in karaktärerna i situationer där de visar hurdana de är genom sina handlingar, då behövs det inga långa beskrivningar. I just den här boken ville jag att Alex skulle kunna komma med reflexioner kring varannanveckandet, därför gjorde jag honom till en skrivande, ganska intellektuell kille.
Jag upplever ett stark “här och nu” i boken. Det är dagens Sverige som skildras ur en ung människas perspektiv. Skola, familjeliv, gymnasieval, krav och prestationspress… Håller du med? Hur jobbar du för att lyckas med tidsandan i dina ungdomsböcker? Har du någon medveten strategi?
Jag är ofta ute i skolor och intervjuar dessutom inför varje bok ungdomar som har erfarenheter jag behöver – den här gången en kille som hade växt upp varannan vecka och en annan som hade elitsatsat i fotboll i Hammarby. Jag tror att det är helt nödvändigt för en tonårsboksförfattare att ha kontakt med tonåringar. Ganska länge har jag kunnat snappa upp en del från mina egna barn, men de är över tjugo nu – kanske blir det svårare för mig i framtiden.
Dina tidigare ungdomsböcker utspelar sig ofta i en ganska blandad förortsmiljö. I karaktärerna möter vi ungdomar med olika kulturell bakgrund, olika ekonomiska förutsättningar och erfarenheter. Jag tänker på Sent ute, En enda kväll, Det finns inga skridskor i öknen, mfl. Med Jag ljuger bara på fredagar har du flyttat in handlingen till en lite mer medelklassig miljö på Södermalm i Stockholm. Hur kommer det sig att du valt denna miljö för berättelsen?
Jag har själv erfarenhet av varannan vecka-livet, men som förälder, erfarenheter jag ville använda. Då kändes det naturligt att låta boken utspelas på Södermalm, där jag bor. Då blev det också lättare att förstärka skillnaderna mellan de två hemmen genom att låta de båda familjerna tillhöra olika samhällsklasser.
Vad är det bästa/roligaste med att skriva ungdomsböcker?
Jag ser mina ungdomsböcker som en sorts samtal mellan den vuxne jag och den tonåring jag en gång var – och därmed med mina tiotusentals läsare. Att genom böckerna ha det här samtalet med unga människor om de stora livsfrågorna känns väldigt meningsfullt.
Vad är det svåraste med att skriva ungdomsböcker idag?
Det svåraste är att förhålla sig till de snabba förändringarna – det går så fort, om jag tar med för mycket av nuet åldras boken fort, Instagram kanske är helt bortglömt om några år. Men om jag inte förhåller mig till förändringarna känns boken gammal av den anledningen i stället.
