I dag har jag varit på författarbesök i sjuorna på Ösbyskolan i Gustavsberg. Eleverna hade läst – olika mycket av – min bok “Det finns inga skridskor i öknen”. De var ganska frågvisa och lyssnade uppmärksamt.

I likhet med många andra barn- och ungdomsboksförfattare besöker jag skolor ganska ofta. När den här terminen är slut har jag varit ute nitton dagar – från Simrishamn i söder till Örnsköldsvik i norr. Jag har hållit på sedan debuten 1987, men tycker fortfarande att det är roligt – jag skriver ju nya böcker, ungdomarna är nya.

Det är det närmaste rockstjärna jag kommer.

Men det finns också en annan sida av saken. Jag tror att den viktigaste egenskapen för barn- och ungdomsboksförfattare är att vi kommer ihåg hur det var – jag inbillar mig att jag har en tonåring inom mig och att jag minns precis vad han tyckte, tänkte och kände. Mina tonårsromaner är en sorts samtal mellan den vuxne jag och tonåringen jag, där den vuxne jag berättar saker för tonåringen jag som den vuxne jag tycker att tonåringen jag skulle ha mått bra av att fundera över på den tiden han fanns. Därmed blir de också till ett samtal med mina (faktiskt!) tiotusentals läsare.

Men eftersom mina böcker utspelas i nutid måste jag också ha kontakt med ungdomar i nutid, annars hamnar jag fel. Mycket förändras – och det fort. Om fem år har kanske inga tonåringar längre hört talas om t ex Instagram.

Skolorna bjuder naturligtvis in författare för att det ska vara bra för eleverna. Men jag åker också dit för att lyssna in mig på tonåringarnas verklighet.

För oss författare är besöken en viktig del av försörjningen – men jag skulle åka ut ibland även om jag kunde klara mig ekonomiskt enbart på böckerna, för att hålla kontakten med ungdomarnas värld.