Min nya ungdomsroman, “Onsdag kväll strax före sju”, kom ut i januari och har hittills fått tre recensioner i papperstidningar – DN, Smålandsposten och Opsis Kalopsis – och en på nätet, i Arbetet.
Jag måste erkänna att jag hade väntat mig mera. Dels för att jag tycker att det är min bästa bok – jag vet att det påstås att författare alltid tycker att den senaste boken är den bästa, men jag brukar nästan aldrig tycka det – dels och kanske framförallt för att den handlar om hur muslimska ungdomar i en förort kommer i kläm mellan rasister och islamister. Ämnet är alltså högaktuellt.
Boken innan, “Jag ljuger bara på fredagar”, kom förra våren och fick sex tidningsrecensioner.
Bevakningen minskar för varje bok. I stället kommer allt fler bloggar. En del är kvalificerade, men överlag gäller att kvaliteten på recensionerna är lägre än på dem som skrivs av professionella kritiker.
Det här gäller inte bara mig. Utan att ha forskat fram statistik har jag och andra barn- och ungdomsboksförfattare intrycket att utrymmet hela tiden krymper.
Det gäller inte heller bara barn- och ungdomslitteraturen. Också vuxenförfattare och vuxenförlag vittnar om att det kommer färre och färre recensioner. Kritikerna vittnar om att det blir svårare och svårare att försörja sig som frilansande kritiker.
Jag och andra författare talar förstås i egen sak. Vi vill att våra böcker ska få maximal uppmärksamhet, helst geniförklaringar i DN och ett reportage i Aktuellt.
Men jag tror att den allt större frånvaron av det som brukar kallas ett kritiskt samtal har större konsekvenser än att författarna inte känner sig sedda. Det hänger samman med en allmän utveckling. Vi lever i en tid då opinioner och drev piskas fram på några timmar i sociala medier, ofta på lösa grunder och med obefintlig källkritik.
Jag växte upp i en annan tid, men också den dominerades av kommersiella budskap. Med en mekanisk syn på hur barn påverkas borde jag ha fått hemska värderingar – patriarkala och kolonialistiska. Men många i min generation bröt upp från detta och sökte sig mot feminism och solidaritet med tredje världen. Vi gjorde det för att det fanns andra som sa något annat än den dominerande kulturen.
Det fanns en motkraft.
Som jag ser det är det litteraturens roll att vara just det. När allt går snabbare och snabbare och blir ytligare och ytligare kan litteraturen vara en broms, ge en fördjupning.
Utan ett kritiskt samtal blir det svårare att spela den rollen.