Ibland sitter man i sin segelbåt men det är alldeles vindstilla. Seglen är uppe och flytvästen på. Man spejar ut över havet, några fåglar skriker i fjärran. Molnen hänger tunga över himlen, men ingen vind i seglen. ”Här bli jag nog kvar en stund” tänker man olyckligt och fåglarna skriker högre.
—————–
Så kan det kännas när man skickat in sitt manus till förlag och refuseringarna börjar komma, en efter en. Artiga, korta, ibland någon personlig rad. Men fortfarande refuseringar. Man kanske har skrivit på sitt manus i flera år, och lagt ner sin själ i texten, försakat verklighetsvärlden för texten, och sedan full av förväntningar skickat iväg sitt manus till en bunt förlag. Och så kommer dom; ”Nej tack”, ”Nej”, ”Tack men nej”. Det skickas in tusentals manus till förlagen varje år. Och ännu fler dom år när sommaren varit särskilt regnig.
Det är många faktorer som påverkar vilka manus som ges ut.
Det diffusa begreppet ”Konstnärlig kvalité” (Ett begrepp med lika många definitioner som antalet personer som använder det). Trender (Vampyrer? Deckare i Hemnet-miljö?), timing, förlagets ekonomi (Alla vi som skriver smal litteratur bör här stanna upp och skänka storsäljande författare som t ex Camilla Läckberg en tanke av tacksamhet för att det ofta är den breda litteraturen som möjliggör den smala på ett förlag). Det handlar om tycke & smak.
Det kan vara svårt att ta ett nej, man kan bli ledsen och besviken. Jag fick min första refusering som 11-åring, då från tidningen Kamratposten. Dom tackade nej till att publicera min novell ”Kattförbannelsen”. Att jag vann en novelltävling i Expressen och senare fick berättelsen publicerad där, tog inte bort besvikelsen över den där första refuseringen från KP. För några år sedan hittade jag den här lappen i plånboken jag hade som liten:
Jag har tack och lov blivit bättre på att ta ett nej, jag har inte plånboken full av lappar utan mest gamla kvitton och olika bibliotekskort. Men ibland gör det ju likförbannat ont med ett nej, fast det är spelets regler och det inte finns några bomullsvägar att gå, inga motorvägar täckta av gräddfil att glida fram på.
Vägen var inte spikrak för mig med mitt manus, jag skickade ut det och fick nej, flera gånger. Min vän Johan som också skriver peppade mig och sa en klok grej som Marie-Louise Ekman sagt; att allt som krävs är en enda person som tror på en, som är på rätt plats vid rätt tillfälle. Att hon hade turen att hitta den personen och att det banade vägen för henne.
Jag kämpade på med manuset, och så hörde min gamla skrivlärare Erik Grundström av sig, han skulle starta förlag och ville ge ut min roman. Eftersom Erik själv är författare och har jobbat som lärare på Skrivarakademien i Stockholm i många år, kunde och ville han lägga ner den tid det behövdes för att få mitt manus publiceringsklart. Erik är den där personen för mig som Marie-Louise Ekman pratade om. I myllret hittade vi varandra.
Jag tänker, det är både det, men så är det också det andra. Att inte ge upp, att fortsätta. Att skriva om och skriva om. Att texten inte blir bättre av sig självt, att det krävs envist arbete. Arbetsdisciplin. Att, vad vore litteraturen utan sina sommarregn?
—————–
Man sitter där i båten ute på havet. Och så börjar det plötsligt regna. Man kommer på, ”Visst fanken, jag har ju motor på båten!” och så bränner man av inåt land. Man lägger till och kommer hem. Tänker. Vad gör jag nu? Regnet tilltar. Faktiskt verkar det som att hela sommaren kommer regna bort. Man går fram till sin dator och får upp sitt manus, och tänker, ”Kanske jag skulle ge det ett försök till”.