Jag har lämnat paradisiska Lesbos för ett regnigt men vackert Malmö. Nu sitter jag och datorn på Malmö Stadsbibliotek och ska skriva ner intrycken från dom sista dagarna på Lesbos. Resan gav svar på frågan jag hade med mig; finns det en berättelse som väntar på mig på Lesbos? Och det gjorde det. Jag har den med mig hem i Sapfiska fragment, ihop med ekologisk olivolja och somriga sandaler. Jag känner mig förväntansfull och inspirerad, och det är en fantastisk känsla att få sätta om kursen i skrivandet igen, efter romanen jag ägnat så många år att vara i. Ny vind i skrivseglen! Här börjar en ny berättelse.
För att skriva bra behöver jag känna till det jag skriver om väl. Platsen, karaktärerna. Det finns många sätt att lära känna andra på. Som barn nöts vänskapen in genom gemensamma intressen (monsterläsk, spionklubbar, plasthästar), och i gemensamma aktiviteter (skola, rockmusiklektioner, föräldrar som grillar tillsammans). Som vuxen lär man känna andra genom gemensamma vänner, på internet, på arbetsplatsen eller kanske drejkursen. Hur gör man då för att lära känna sina karaktärer? Det finns säkert tusentals olika sätt, men såhär går det till för mig:
Jag sätter mig ner och lyssnar, och skriver fram dom på fyrahundra sidor.
Så gjorde jag med ”Och himlarna…” innan jag började skriva själva berättelsen, och jag kommer använda samma metod nu igen, det var lagom tid att lyssna. Jag säger till karaktärerna: ”Berätta allt för mig, vad som helst, tankar du tänkt, dagdrömmar, nattdrömmar, hemligheter, berätta om dina ärr och om dina ögon, berätta om hur du blivit just den du blivit, berätta vad du behöver och vad du vill ha. Berätta vem du saknar. Och jag ska lyssna i fyrahundra sidor utan att avbryta dig.”
Jag skriver ner allt, varenda tanke och mening, alla infall jag får kring karaktärerna. Låter dom prata till punkt, suddar aldrig. Böjar jag sudda börjar jag avbryta dom och det blir inte bra, dom måste få prata klart. Det blir ett enormt myller med versaler, gemener, upprepningar, stavfel, oavslutade meningar, rader på andra språk, citat, låttexter, dikter, budgetar; det blir en myrstack. Ju mer jag vet, ju större myller och myrstack, ju bättre blir det sen i nästa steg.
Dom fyrahundra myllriga sidorna tar ungefär två-tre månader att lyssna fram. När jag lyssnat på karaktärerna lyssnar jag på platsen. Hur ser den ut i skymning, i gryning, på hösten, på sommaren, i regn, i sol, befolkad och tom. Vad växer här? Vad är byggt här? Vilka djur stryker sig längs med väggarna och lurar i buskagen?
När platsen och karaktärerna har sagt sitt, börjar nästa fas i skrivandet: Orkestreringen. Vilket ska vara med, vilket ska inte vara med? Var i myllret är egentligen berättelsen? Och VAD är berättelsen? Vilka delar behövs för att få fram den? Så börjar jag skriva i ett nytt dokument, städa i myrstacken. Ju större myrstack och empiri, ju bättre roman.
Jag skriver en första version. Jag skriver en andra version. Jag skriver en tredje och en fjärde och kanske en femte. Det tar åratal att städa i myrstacken, att orkestrera berättelsen. Röster tillkommer, andra försvinner. Det dyker upp människohjul och darlings i texten, vissa saker måste bort, och andra blir kvar som kattkostymer. När jag är klar kommer jag ge manuset till mitt förlag och kolla om dom ser samma berättelse som jag ser. Och om dom gör det, kommer jag skriva om och skriva om, och ni kommer om några år från nu, kunna läsa min roman om Lesbos.
Just nu har jag svårt att lyssna på annat än myrstacken. Att vara i livet utanför texten. Så fort jag börjar göra annat tappar jag tråden. Häromdagen höll jag på att tappa bort ”vallmon låg som kyssar i gräset”, det får inte hända igen. Om jag blir distraherad och slutar lyssna missar jag viktiga saker som platsen och karaktärerna berättar för mig. Och förlorar jag det så förlorar jag det för alltid. Så är det, om jag inte direkt ber att få höra en gång till och skriver ner det. Ju mer jag vet, ju mer levande kan jag göra berättelsen.
Det är opraktiskt att inte vara kvar på Lesbos över sommaren, det hade varit det absolut bästa. Jag är inte klar med ön, det finns många platser jag inte besökt, naturen skiftar så över ön. På vissa håll ser ön ut som ett månlandskap, kargt och fullt av sten, andra delar av ön är täckta av barrskogar och röd lerjord, på sina håll är ön helt platt, i andra delar är bergen enorma och vägarna slingrar som serpentiner längs med sluttningarna. Dom olika byarna skiljer sig mycket. Mina karaktärer som kommer vara på Lesbos under några månader, kanske några år, känner ju till platsen väl. Då måste jag också göra det, för att göra dom och berättelsen rättvisa.
Därför vet jag säkert att jag måste tillbaka till Lesbos. Jag är inte klar med ön. Jag måste dit och lyssna mer, åka runt mer, se mer.
Jag ska transkribera klart alla minnen jag samlat på mig, och skriva vidare kring karaktärerna och platsen så gott jag kan med researchveckan på ön som klangbotten. Men sedan måste jag dit igen för att komma vidare. Det här är början på en lång och slingrig klättring upp för Lesbos branta berg.