Profilfoto
2014-04-27

När jag skrev Solviken var jag fullt fokuserad på att få till ett manus som var så bra att ett bokförlag till slut skulle vilja ge ut det. Fram tills det målet var uppnått kunde jag skriva om och fila på texten hur mycket jag ville. Efter antagningen kom redigeringsomgångarna tillsammans med förlaget och dessa gav mig ytterligare tillfällen att förbättra manuset. Sedan gick manuset i tryck och blev till en bok och tärningen var kastad. Hur mycket läsarna (och recensenterna) än avskydde min berättelse, fanns det inget för mig att göra än att antingen bryta eller bita ihop. Som tur var gick det ganska bra och de riktiga sågningarna uteblev. Faktum är att det blev tvärtom, boken fick ett bättre mottagande än jag någonsin vågat hoppas på.

imageNu är det dags för min nästa roman, Croissants till frukost, att möta världen och jag är mer nervös nu än med min debut. Det känns som att jag inte kan ursäkta ett eventuellt misslyckande med att jag är debutant och utvecklingsbar. Det är med roman nummer två som jag ska bevisa att Solviken inte var någon lycklig slump och att jag är författare på riktigt.

Jag älskade att skriva Croissants och jag har ännu inte tröttnat på berättelsen, trots ett nästan oräkneligt antal redigerings- och korrekturomgångar. Men tänk om det bara är jag (och min man och förlaget och min coach) som tycker om den? Vad gör jag då – lägger skrivandet på hyllan och blir sur och bitter?

Precis när jag i morse nojade som värst, hamnade jag på Katinkas blogg där hon tipsar om en länk med författaren Elizabeth Gilbert (Eat, Pray, Love). Gilbert berättar om att hantera såväl succéer som misslyckanden och om att oavsett vilket fortsätta med sitt skapande. Jag har nu tittat på inslaget ett par gånger och tänker att det blir som det blir. Oavsett mottagande kommer jag inte att sluta skriva. Därför att jag inte kan låta bli. Dessutom – hur kul låter det att bli sur och bitter?