Toni Rhodin är författare till “Rex Mundivalsen” som röstades fram som årets debut i Stora Läsarpriset 2013.

“Rex Mundivalsen” handlar om cirkusfamiljen Mundi, berättat ur pojken Rex perspektiv. Boken utspelar sig i nutid, men är första delen i en ” släktkrönika som tar läsaren på en hisnande resa bakåt i tiden tillsammans med positivhalare, björnförare, akrobater och domptörer”.

Hur kommer det sig att du har skrivit denna bok?
Jag har sedan barnsben haft lätt att uttrycka mig i skrift. Har skrivit otaliga sångtexter och sketcher till bland annat Eva Rydbergs krogshower och även egna sådana samt revyer och varietéföreställningar. Jag har dessutom fått tre pjäser uppförda på Pildammsteatern som tidigare var Malmöbornas mycket uppskattade gratisnöje om somrarna. Min längtan efter att skriva en roman har jag burit med mig sedan ett tiotal år och att den skulle handla om cirkus var självklart redan från början då jag älskar cirkusen passionerat. Faktum är att jag aldrig ens skulle få för mig att förlägga handlingen i någon annan miljö än cirkusen.

Med tanke på din familjebakgrund, så är det oundvikligt att ställa sig frågan om hur självbiografisk boken är. Är du själv uppvuxen i den cirkusmiljö som beskrivs i boken?
Både ja och nej. Jag är uppvuxen i en familj som varit verksam i underhållningsbranschen sedan 1862 och drivit cirkus sedan 1899. Min pappa Teddy, om än född in i cirkusen, var dock premiärdansör på kungliga operan så jag levde ett ganska normalt liv som liten trots att cirkusen och dess färgsprakande utövare alltid fanns omkring mig. I vuxen ålder valde jag efter några år som skådespelare att själv att ta steget in i cirkusvärlden och reste sedan i många år som vit clown och konferencier på familjens cirkus Brazil Jack.

Är du själv uppvuxen med de berättelser du skildrar i boken? Med de karaktärer vi möter?
Många av berättelserna och karaktärerna är baserade på verkliga förebilder men faktiskt mer sådana som jag stött på som vuxen. I min andra bok ”Stickspår”, som utspelar sig runt sekelskiftet 18-1900 har jag använt många historier som jag hört berättas av äldre släktingar. Jag har dessutom låtit mig inspireras en hel del av min farfar Brazil Jacks memoarbok ”På mitt livs nöjesfält” från 1943.

Många av berättelserna är självupplevda under de år jag rest med cirkus och den lilla tältvarieté jag drev tillsammans med min vän Sven Bornemark. Andra har jag hört berättas av vänner i branschen och en del är rena fabrikationer.

Hur mycket av dig själv finns i bokens huvudperson, Rex Mundi?
Där är säkert alltid en del av författaren i en sådan central karaktär. Definitivt är det en hel del av mig i Rex liksom i Willy i ”Stickspår” och Max i den avslutande delen med arbetsnamnet ”Chica boom”. Min mamma tror att Rex förmodligen är min önskedröm. Hur jag egentligen önskat att mitt liv gestaltat sig eftersom jag på sätt och vis blev berövad cirkusen som barn.

Bokens prolog berättas ur en vildkatts perspektiv och det figurerar flera djur i boken. Som läsare anar man en stor kärlek till djur bakom orden. Vad tror du denna kärlek till djuren kommer ifrån, är det ett arv från cirkuslivet?
Hela familjen Rhodin är djurmänniskor, många dessutom med djuren som karriär. Min farbror Jack hade schimpanser, faster Lillebil hundnummer, Trolle framförde hästar och kusin Teddy isbjörnar. Min kusin Diana Rhodin är som många nog vet fenomenal på att träna såväl hästar som elefanter och min son André arbetar även han idag i elefanthuset i Borås djurpark.

I din bok ryms en stark berättarglädje, i handlingen, i språket och karaktärerna. Var ifrån kommer din berättarlust?
Berättandet är stolt tradition i min familj. De gamla historierna plockas fram gång på gång och finputsas under årens lopp till perfektion. Men lika lätt som jag har att berätta anekdoter, lika dålig är jag på att argumentera. Då blir jag talträngd och tyst. Jag står mig slätt i diskussioner men utmärkte mig alltid i uppsatsskrivning i skolan. Det var mitt roligaste och det är det ännu.

Jag har i början lite svårt att tidsbestämma handlingen i boken, det känns som att den skulle kunna utspela sig för ganska länge sedan. Men snart dyker det upp tydliga tidsmarkörer, som lapotop och Facebook. Är det medvetet från din sida, att berättelsen ska kännas lite otidsenlig?
Nej men cirkusfolket har inte riktigt hängt med i tiden vad gäller kultur, musik och mode. Det är mycket Tom Jones och Julio Iglesias, korta jackor med axelvadd och hockeyfrillor. Facebook kom dock som en skänk från ovan för cirkuskollektivet. När man knyter nya vänskapsband varje år bara för att sedan gå skilda vägar vid säsongens slut och kanske inte ses igen på åratal, funkar fejan som ett fantastiskt effektivt sammanhållande forum. Förr skickade artister videos med numret till cirkusdirektionerna när de sökte engagemang men nu sker allt sådant över internet av praktiska skäl.

Rex mamma Elisabeth är en stark och fascinerande karaktär. Hon tar över sin pappas cirkus, bokar in cirkusartister från hela Europa, styr upp nya cirkusnummer och tar tag i det praktiska. Varifrån har du hämtat inspirationen till Elisabeth, finns hon på riktigt?
Nej Elisabeth är en påhittad karaktär men cirkusvärlden är full av sådana starka kvinnor. Många av de stora cirkusarna har haft kvinnor vid rodret även ur ett historiskt perspektiv. Vår egen Fru Bronett på cirkus Scott, Tysklands Christel Sembach Krone som ensam driver världens största tältcirkus liksom hennes mor före henne. Många gånger var det nog förr så att männen inte kunde läsa och skriva och sökte en hustru som kunde det, så hamnade hon i kassavagnen och blev ansvarig för hela den administrativa och ekonomiska delen. I cirkusens värld har alltid kvinnan varit jämlik och Elisabeths karaktär står som symbol för det.