En av orsakerna till hela mitt skrivande är att jag älskar cirkus som företeelse. Föreställningen kan jag ha och mista, den är ungefär densamma var man än kommer och inte vad som i första hand drar mig. Nej, jag bedömer själva stämningen på cirkusplatsen, människorna, vagnarna och framför allt historien långt bakåt i tiden. En cirkus med säg femtio, sextio år på nacken har inte det djup som, för att nämna några exempel, cirkus Knie i Schweiz grundad 1803 eller Benneweis i Danmark 1887, det bara är så.

Jag har läst en hel del försök att skildra det verkliga livet i en cirkus i romanform men det är inte lätt och det är därför jag själv tagit mig an uppgiften.

Den första cirkusbok som kom i min ägo hette “Tacka vet jag lejon”. Det var en biografi skriven 1957 av lejondomptrisen Patricia Bourne. Hon hade varit “showgirl” på “Blackpool Tower circus” i England då ödet placerade henne i blickfånget för tidens stora rovdjurstränare Alfred Court. Han råkade se hennes stora mod då hon med risk för liv och lem räddade en kamrat från att bli nedtrampad av en hord skenande hästar och frågade om hon trodde sig våga gå in i lejonburen. Det gjorde hon, visade sig ha en naturlig fallenhet för att arbeta med de stora katterna och blev snart en stor attraktion i Europas cirkusar.

Jag läste boken om och om igen och förstår nu att dess främsta kvalitet låg i den starka passion hon kände för djuren. Det är alltid fascinerande med människor som brinner för något. Sedermera fick hon anknytning till vårt nordliga land och även vår familj, dels genom giftermål med den i Sverige boende lindansaren Manuel Mijares och dels för att hennes karriär abrupt avbröts efter en olyckshändelse med lejonhanen Max som ingick i en grupp ägd av min farbror Trolle

.

Den roman som kommer närmast sanningen är förmodligen Nicolas Fokkers “Där växer inga rosor i sågspånen”. En initierad skildring av Luciens liv och karriär från ung pojke till fullfjädrad artist, även han som rovdjursdomptör. Det var länge sedan jag läste om den och det är snart dags igen. Jag minns dock att jag retade mig lite på att den gode Lucien lät sig i alltför hög grad styras av det bihang vi ibland skämtsamt kallar “Petterniklas”. Jag har alltid haft svårt att respektera folk, romanfigurer eller äkta människor, som låter sig styras av primitiva drifter.

“Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow” hette en bok jag fick till skänks 2007. Den åkte rakt in i bokhyllan oläst på grund av den fasansfulla titeln på svenska. Så snart det stod klart för mig att det var en översättning av Sara Gruens “Water for elephants” plockade jag fram den och läste med förtjusning. Den var spännande och underhållande men gav mig stora problem med just autenticiteten. Första grova felet är då huvudkaraktären, veterinärstuderande Jacob dömer ut den finaste hästen med orden “Han har fång. Det finns inget vi kan göra för honom.” Själv hade jag, i motsvarande situation sagt “Han har fång. Låt oss korta tårna och slänga på en sko med sula så kan han jobba igen i morgon.” Nu är jag ju också utbildad hovslagare sedan 23 år så det är kanske fusk?

Ett annat stort problem är att direktionen satt i system att i farten slänga ut obekväma medarbetare från tåget, troligen med bestående men och i värsta fall döden som utgång. Det säger ju sunda förnuftet att det aldrig har hänt. Varför i hela fridens namn skulle någon göra på det viset och riskera fängelse och allt möjligt otrevligt? Ett alternativ hade varit att be den obekväme att avlägsna sig med följande replik:

“Hörru Hank din jävla sopprot. Du går raka vägen till kontoret och hämtar ut din slutlön och sen är det du som försvinner från platsen fortare än kvickt, annars jävlar ska du få se på andra gubbar.”

AUTENTICITET!

Följ mig gärna även på min författarsida www.Facebook.com/cirkusmundi