Amalia Alvarez seriealbum ”Fem papperlösa kvinnors historier” röstades fram som årets bästa seriealbum av besökarna på bokcirklar.se. Bibliotekarien Patrik Schylström intervjuar henne och vi får bland annat reda på mer om hur boken kom till och om Seriefrämjandets projekt Tusen serier i vilken boken ingår.
Stort grattis till läsarnas pris!
Tack, men det här priset delar jag med kvinnorna som delade med sig av sina historier, utan dem hade det inte funnits någon bok.
Vem är du och hur började ditt serieskapande?
Jag är en vanlig arbetare, som på min lediga tid skriver och tecknar det som händer runt omkring mig. Jag började teckna och skriva när jag var liten, kan inte komma ihåg exakt när, men min pappa har ett diplom från när jag var 7 år, som jag fått då jag tecknade i skolan. Jag tecknade alltid indianernas traditionella historier som mina mor- och farföräldrar berättade för mig. Fabler och historier som indianerna berättade från generation till generation, och traditioner som folk i Anderna har. I gymnasiet tecknade jag den del av Chiles historia som man inte talar om, mördandet av indianerna, etc. Då blev jag utslängd från skolan. Under diktaturtiden gjorde jag och mina kompisar många fanzine där vi informerade och kämpade genom serier. Jag deltog i skapandet av det första fanzinet i Chile, gjort enbart av kvinnor, ”XU”. Under min senaste resa till Chile, 2013, hittade jag, till min stora glädje ett exemplar av ”XU” i en kiosk. Jag trodde aldrig att någon skulle komma ihåg ”XU”. Jag jobbade också en del i projekt som syftade till att ta tillvara de indianska traditionerna och språket i min by. Senare höll jag också på med mer urbana historier som handlade om kvinnor och barn. För 13 år sedan kom jag till Sverige. Samma år hade jag min första utställning, i skolan för svenskundervisning, med min serie ”kulturkrockar”. En kort tid efter det ställde jag ut samma serie på kvinnoforum i Lund. Jag erbjöds då att teckna i den antirasistiska tidskriften Mana. Jag publicerade också i Liberación, Arbetaren och andra tidskrifter. 2006 kom jag i kontakt med syndikaten där de papperslösa arbetarna organiserade sig. Där hittade jag en hel värld att berätta om och jag publicerade satirteckningar med fackliga historier. Eftersom jag inte hade kontakt med seriebranschen ställde jag ut mina serier på gatorna. Jag har alltid haft stödet från mina kompisar i kollektivet Wipala som arbetar solidariskt med översättning och aktiviteter som vi fattiga invandrarkvinnor gör för att tjäna lite pengar.
Var det självklart att det skulle bli en bildberättelse om kvinnorna?
Kanske det handlar om tid och pengar. Två saker som jag inte har. Även om jag har kapacitet att skriva historierna som en vanlig bok, så hjälper bilderna mig att snabbare och billigare få fram historierna som jag vill få fram. Dessutom så gillar jag serieformatet, som är en annan form av att göra film.
Vad gör bilderna tillsammans med texten som inte ”bara” text klarar av att uttrycka?
Bilden kompletterar naturligtvis det som man skriver. I mitt fall har jag inte pretentioner på att vara en fantastisk tecknare. Vem som helst kan lära sig att teckna med ett par lektioner. Jag är intresserad av historierna och framför allt de historier som har gömts undan. Nu tecknar jag t.ex. historier om personer som säljer sin kropp, de som vissa kallar sexarbetare. Då konversationerna som jag har med dem är så intensiva har jag frågat dem hur de vill att jag ska teckna dem. Och jag kommer att teckna dem så som de ser sig själva. I slutändan är det deras historier, inte mina. Jag skapar bara en bro, med min penna, mellan historierna och de som läser dem.
Hur växte idén fram till att berätta deras historier?
Jag har alltid ett block och en penna med mig. Där skriver jag ner historierna som jag hör, de som folk berättar för mig och de som jag ser. På så sätt har jag många historier, och vissa av dem återberättar jag för folket. Ruben, kontaktpersonen för syndikaten där de papperslösa organiserar sig , presenterade en grupp av kvinnor för mig, som berättade sina historier för mig och gav mig tillåtelse att berätta dem vidare. Andra historier har jag hittat i de långa köerna på migrationsverket, i mitt bostadsområde, på jobbet, på den fantastiska kvinnojouren, i samtal med andra kvinnor, osv. Jag ville berätta dem alla, men det fanns inte tid, inte kontakter, inte pengar för att genomföra projektet. Under min senaste resa till Latinamerika kontaktade min kompis ”Luz Maria” mig via facebook. Hon ville träffa mig och berätta hur hennes historia hade ändrats. Jag besökte henne i Bolivia och då jag hörde hennes historia bestämde jag mig för att jag måste teckna hennes historia. Det var den första historien jag tecknade i boken. Sedan kom de andra och Mattias och Amanda från Tusen serier bjöd in mig att publicera boken med dem. De här kvinnornas historier handlar inte bara om orättvisor utan de är fulla av brott som begåtts mot dem. De använder min penna för att skrika ut att de existerar.
Kan du berätta lite om vad ”Tusen serier” är?
Det är ett projekt som vill lyfta fram och publicera artister och historier av personer som inte är födda i Sverige. Kanske försöka att bredda seriebranschen. Att få kontakt med seriebranschen är det svåraste som man stöter på. Det är nästan som en privat klubb, där man måste ha kontakter som har nycklar för att man ska kunna komma in. Det är en kulturkrock t.ex. Det är ganska tråkigt att alltid se samma ansikten och samma namn i seriebranschen. Det gäller att bredda den och att jobba tillsammans, att utveckla och skapa utan rädsla. Branschen måste fyllas med palettens alla färger och få fram historier som speglar varenda litet hörn av Sverige.
Vad innebär det att vara en del av ”Tusen serier”?
För mig hjälpte det mig att publicera boken. Utan Tusen serier hade det nog varit mycket svårt. Jag förstår inte varför det inte finns fler alternativ som Tusen serier. Inte bara vad gäller serier utan även inom andra artistiska uttryck. Sverige är väldigt rikt på kultur, vi har mycket och tillsammans växer de och utvecklas. För att det ska vara en harmonisk utveckling borde det finnas fler projekt som visar på hur den svenska kulturen växer och utvecklas. Kulturen som är så rik, varierad, så traditionell, så gammal men ändå så ny, och så missförstådd. Jag tycker att det behövs fler projekt som Tusen serier. Det är nödvändigt med projekt som visar att ingen kommer och försöker stjäla eller ta bort den svenska kulturen, utan istället berika och behålla den, och att alla är välkomna att passa den.
Har du någon förklaring till varför det finns så lite skrivet om de papperslösa och då i synnerhet kvinnorna?
De är inga potentiella väljare, och då är de inte intressanta. Det är på ett sätt svårt att kapitalisera dem, och då är det ännu mindre intressanta. Dessutom finns det ett intresse av att gömma dem. Fackföreningen Västerorts Ls, som då tillhörde SAC, började att skriva mycket om dem. Det var nämligen där som många av de papperslösa kvinnorna organiserade sig. Feministerna har också skrivit en del om dem och andra sociala organisationer. Jag vill inte nämna några namn då jag är rädd att glömma någon, och sanningen är att alla är viktiga i deras solidariska roll.
Hur har det fungerat när du valt vad och hur mycket som skulle med?
Det var en svår process att välja för att som jag nämnt tidigare så har jag massor med manus om papperslösa kvinnor. Jag har använt mycket tid till att sortera dem efter ålder, ursprung, etc. Samma utnyttjande repeterades i vissa fall och vissa andra har jag sparat till nästa bok. Jag ville berätta om utnyttjandet av ungdomarna, barnen. Men till slut bestämde jag mig för att berätta om vuxna kvinnor för de relaterade till utnyttjandet de upplevt som tonåringar och till utnyttjandet av barnen. Men jag har så mycket material att jag lätt skulle kunna göra en andra version.
Vilka reaktioner har du fått av kvinnorna?
Av kvinnorna i boken har jag fått allt stöd. De var lyckliga att deras historier hade berättats. En av dem gav mig för lite sedan nyheten att hon hade fått uppehållstillstånd, så jag är jätteglad. Flera kvinnor sa till mig att de hade börjat bläddra i boken och de hade inte kunnat lägga den ifrån sig förrän de var färdiga med den, andra hade börjat läsa men hade inte kunnat fortsätta för det hade varit för tungt. De flesta har verkligen insisterat på att jag ska teckna och skriva mer. Eftersom boken också är på spanska och engelska så har många av mina papperslösa vänner kunnat läsa den, och så spreds ryktet om boken. Jag är nöjd med arbetet med boken, nu fattas det bara att jag ska kunna jobba med nästa projekt.
Hur har reaktionerna i övrigt varit på boken?
Mycket bra respons. Många har lånat boken på biblioteken och kontaktat mig med positiva meddelanden. En del medier har skrivit om boken bl.a. Bang, Artikel 14, Stockholms Fria, Sydsvenskan. Alla mycket positiva och peppande. Serieteket skrev: ”Drabbande, viktigt och starkt”. Helsingborgs Dagblad skrev: ”Den är uppgiven och jävlig många gånger”. Litteraturmagazinet recenserade så här: ”Titeln är en aning missvisande, för det ryms många fler än fem berättelser. Allt som allt blir detta en oerhört rik bok om ett fattigt land som inte har råd att erkänna människors mänsklighet. Alla som är intresserade av Sverige borde läsa boken”. Sedan var boken på deras lista av de bästa svenska serierna 2013 som bästa socialrealism. Och nu får jag detta pris som folket som röstade gav mig. Tack säger vi osynliga kvinnor. Tack och vi ses igen genom nästa bok.
Av Patrik Schylström, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Stockholm. Patrik intervjuade Amalia vid prisutdelningen och har också varit gästbloggare på bokcirklar.se.
