Någonting jag ganska ofta tänker på och då och då får höra om är den lesbiska frånvaron i min roman. Eller, själva idén om att lesbiska skulle vara frånvarande bygger förstås på att min roman handlar om hur det är att vara homosexuell i Ryssland, att jag med den gör anspråk på att ge en någorlunda helhetlig bild av dagsläget under antigaylagarna. Det gör jag inte.
När jag skriver har jag aldrig en sådan ingång. En tid, en plats, ett skeende kan vara en intressant miljö – i Absolut noll är det ett relativt samtida Sankt Petersburg, under den enligt mig mer intressanta brytningstiden innan lagar mot att informera minderåriga om homosexualitet är stiftade, men där fientligheten ändå börjat skruvas upp. Men det är inte en roman om det. Det är en roman om ung kärlek, om att förlora en trygghet och om en hel massa saker. Det är en roman om några människor, som råkar vara män och homosexuella. Medan jag skrev boken och samtidigt såg vad som hände i vad som skulle ha varit mina karaktärers miljö fick jag ofta anstränga mig för att våga hålla på den konstnärliga friheten. Tro mig, jag tänkte på det här. Jag glömde ingen. Men jag tyckte att jag hade en skyldighet gentemot mig själv och min blivande roman att låta mig skriva den bok jag ville skriva oavsett de förväntningar som eventuella läsare kunde tänkas ha. Att göra Nikita och hans vänner till aktivister, skriva med fokus på homosexuellas villkor och inkludera alla skulle vara att skriva en helt annan roman, för någon annans förväntningars skull. Det skulle bli en bok som ville säga “se här hur det minsann är”, och den boken hade jag lika gärna kunnat strunta i att skriva alls, för det är helt enkelt inte jag.
Jag kan inte självklart säga att min inställning är rätt. Kanske har man vissa skyldigheter som författare? Antagligen kan man inte komma fram till något definitivt svar på det, men när jag försöker analysera det hela blir det förr eller senare till att vissa ämnen enligt skyldighetslogiken endast får behandlas inom vissa ramar, vilket faktiskt låter riktigt fel. Därför ser jag trots allt en skillnad mellan min bok och exempelvis den bildserie jag såg för några veckor sedan, som enligt rubriken skulle visa variation och bredd i samkönad kärlek (inte ett ord om att det skulle vara manlig sådan) men där det enda kvinnliga paret bland cirka 40 bilder syntes brudklädda i en helt asexuell bild (dessutom bredvid ett bröllopsklätt manligt par).
Samtidigt tycker jag nog att det är fullt begripligt att så många läsare förväntar sig att Absolut noll ska vara en viss sorts bok, och jag kan inte klaga på att vissa tolkningar görs. Vad som däremot har stört mig ett tag är en kommentar jag läste i ett blogginlägg, inte som kritik specifikt mot min bok men ändå i samband med en recension av den. Skribenten frågade sig varför alla nyare böcker om homosexualitet bara handlade om män, och min första reaktion var att vilja förklara det ungefär som jag nu gjorde här. Men så kom jag på vad det verkligen var som störde mig med frågan: Det stämmer ju inte ens. Jag kan spontant komma på en hel del böcker från senare år som på ett eller annat sätt kretsar kring kärleksrelationer kvinnor emellan. De finns i olika genrer, och vissa borde också ha betraktats som “viktiga” i sina teman. Vidgar man det hela till att även omfatta översatt litteratur kommer jag direkt att tänka på Sofi Oksanens “tvåa”, Baby Jane, som man sällan eller aldrig hör talas om trots att Oksanen är både hyllad, aktuell och omtalad i Sverige. I mitt tycke är det en av hennes två starkaste romaner, och även om den kanske inte väger tungt på samma sätt som hennes Estlandssvit är det faktiskt riktigt konstigt att den är så bortglömd.
Det finns ett problem här, det ser jag. Men det är enligt min hobbyanalys inte att det skrivs för lite flatlitteratur, och man löser inte problemet genom att alla slutar skriva om bögar. Problemet är snarare att det är böckerna om homosexuella män som får den överlägset största uppmärksamheten och som främst lyfts fram som Viktiga Böcker. Att böcker om homosexuella kvinnor kan få fina recensioner och hyfsat med uppmärksamhet men fortfarande hamna i skymundan jämfört med böcker om homosexuella män, och att det är författarna till de sistnämnda som får hjältestatus och hyllas av den bredare massan.
Att lägga ansvaret för det här på författarna är rätt galet. Den som vill göra något kan till exempel börja med att läsa någon av alla romaner som getts ut om flator på sistone, och att göra det utan att betrakta den som något slags queert särintresse utan allmängiltighet.