Jag har alltid tänkt att översättning är omöjligt och bara om man accepterar det blir det möjligt att arbeta. Varje språk har sin klang, atmosfär, associationer, minne, temperatur, färg. Att byta ut orden till ett annat språks ord är att skapa något nytt. Det är något man måste förlika sig med. Sedan är det bara att sätta igång.

Att översätta är att lyssna. Vad finns i meningen, mer än ordens betydelse i ordboken? ”Man ska översätta det som står, och inte tolka”, sägs det. Men vad står det? Hur kan man höra vad det står utan att tolka? Hur kan jag uppfatta vad det står utan att filtrera genom mina erfarenheter, min associationsförmåga? Det enda möjliga är att lyssna på berättarrösten, försöka fånga vad den säger och sedan skriva en egen version. Med största vördnad och respekt, givetvis.

Att översätta är som ett mellanting mellan att läsa och att skriva. Genom översättandet läser jag på en annan dimension, så djupt som det är möjligt. Jag stannar i varje mening och ser på den från alla håll. Jag kliver in i bokens värld, måste in och lukta, observera, höra. Jag stannar i boken länge, i flera månader. Om jag tycker om den njuter jag i fulla drag, med en känsla av lyx.

Men översättandet kan också vara ett slagsmål med författaren. Det får det inte vara. Man måste ha stort tålamod. Jag trivs inte, men exakt vad är det du säger? Jag följer det kloka rådet ”Den personen tycker jag så illa om att jag måste lära känna den bättre”. Jag kanske inte njuter, men det har alltid uppstått en ömhet även för böckerna jag inte fått direkt kemi med.

Att översätta kan ge mig nästan samma lyckorus som skrivandet, att få befinna sig bland orden, att tillsammans med dem leta efter rytmen, melodin. Samtidigt slipper man ångesten inför det tomma bladet. Framför ligger redan ett manus, kvar är bara målandet med ord, att välja dem. Kanske är det just befrielsen från våndan som gör att den riktiga euforin inte heller nås, den kittlande lyckan över att ha kastat sig ut i det skrämmande skapandet.

Som översättare måste man räkna en del också. Räkna sidor – hur många måste man hinna med om dagen för att hinna till inlämning, för att få en skälig lön? Jag undviker det så länge det går, det uppstår motstånd i kroppen. De bästa perioderna är när jag kan tillåta mig att vara riktigt långsam och ekonomiskt ineffektiv. När jag vilar med texten, även om jag arbetar koncentrerat. Tar emot varje ord, mening och låter boken bestämma farten. Det är då jag älskar mitt arbete.