När jag långt om länge begrep vad det egentligen var jag hade givit mig in på när jag satte mig för att skriva den här boken så fick jag mig själv att avge ett trohetslöfte. Jag fick på inga villkor jobba med andra litterära texter och idéer förrän Vattnet runnit klart. Till nöds ta lite anteckningar bara, om det nu dök upp något i huvudet som kändes för bra för att låta slippa undan. Om inte skulle jag aldrig bli färdig. Aldrig. Jag hade nämligen gravt överskattat min egen förmåga, då när jag drog upp ramarna för romanen.
Min hybris, insåg jag så småningom – en smula snopet eftersom jag normalt anser mig vara någotsånär insiktsfull och förnuftig, och en på det hela taget hyggligt balanserad och psykiskt sund människa, det är alltså alla andra som är okunniga och neurotiska korkskallar med uppblåsta egon, inte jag – hade varit monumental. Bristen på självinsikt total. Inte nog med att den skulle börja med en begravning och sluta med ett dop, och därigenom vara överspänt pretentiös nog att försöka omfamna hela livet mellan sina pärmar. Den skulle dessutom spegla hela Sverige: gammal och ung, stad och landsbygd, akademiker och praktiker, kvinnor och män, hetero och homo, arbete och fritid, kärlek och hat, svenskar och invandrare (Nåja, en halvfinne i en av huvudrollerna. Men åtminstone då en naturaliserad brasilianska, estniskor av tysk, rysk och till och med estnisk börd, och en eller annan halvfinne till i viktiga biroller.), etc och osv.
Hela jävla kostcirkeln alltså (och tallriksmodellen). Därtill gestaltat i en och samma familj. Och varför inte då, när jag nu ändå var i farten, placera det hela i en norrländsk miljö som jag inte hade en susning om. När boken påbörjades, för hur länge sedan vill ni inte veta – (Okej, okej! 2005, förihelvete, då! 2005!) – hade jag aldrig varit norr om Dalarna. Öh, hur tänkte du då, Micke?
Någon gång framåt förra decennnieskiftet hade American Psychiatric Association fått korn på det hela och skickade hit en tremannadelegation. De turades om att sitta uppflugna på en lagerhylla på mitt ”kontor” i de ljusskyggare delarna av Malmö, observerade och tog rikliga anteckningar, och i nästa utgåva av DSM kommer diagnosen finnas med, det har jag fått besked om, men de strider visst fortfarande om de ska kalla den Asinine-Icarian Disorder (II) eller Quixophrenia rätt och slätt.
En och annan vän och släkting tittade dessutom konstigt på mig när jag berättade om min andra familj, den jag hade på kontoret, som otåligt väntade på mig där och blev jävligt grinig om den inte fick den uppmärksamhet som den tyckte att den förtjänade. Och frågade skeptiskt: Ska mamman dö nu igen? Du dödade du ju mamman i första boken också? Vad är det med dig egentligen? Ja, vad svarar man på det? Man gör vad man måste?
Så småningom under arbetets – väldigt, väldigt långsamma – gång gick det ju inte att blunda för längre. (Särskilt inte efter tre veckor av uppmuntrande nickar och blida leenden från de där kufarna uppe på lagerhyllan varenda gång man försökte vända bort blicken från skärmen och vila ögonen en stund.) Jag hade tagit mig vatten över huvudet. (Titelrelaterade skämt och pikar undanbedes vänligen.) Och det rejält. Vi pratar ambitionsnivån invadera Sovjet med en hötjuga eller delta i SM i fälttävlan efter totalt trettio minuters ponnyridning på High Chaparral. Högmod är som bekant en dödssynd och jag skulle alltså med till visshet gränsande sannolikhet brinna i helvetet …