Isslottet är en av de vackraste böckerna jag någonsin läst. Det är ett sådant mästerverk att jag måste läsa om den, eller åtminstone bläddra i den då och då för att få påminnas om vilken skönhet litteraturen kan vara. Språket är makalöst. Jag vet nog ingen annan författare som lyckas fånga in så mycket i varje ord, så mycket berättelse, liv, laddning och spänning.

Mitt exemplar är mörkblått med titeln i ljusblåa bokstäver, första utgåvan från 1963, översatt av Gustav Sandgren. Jag fick den av min litterära vän Annika som snubblade över den på en bokmarknad utanför stadsbiblioteket i Stockholm. Hon hade tänkt: Hittar jag Isslottet så köper jag den till Annakarin, och där låg den och väntade. Men det är inte bara omslaget, utan hela berättelsen som är blå, ett magiskt blått sken genom väggar av is. Den börjar så här:

”En ung vit panna borrade sig fram genom mörkret. En elvaårig flicka. Siss.”

Den handlar om vänskapen mellan två flickor i Nordnorge under en vinter. De hittar ett fruset vattenfall som blir deras egna, hemliga palats, helt i is. Så länge vintern håller kvar sitt grepp om de tjocka isväggarna.

Med ett mycket poetiskt språk beskriver Vesaas flickorna nyanserat och nära, deras rädslor och längtan, deras starka vänskap som växer och hur något ligger outtalat hotfullt i bakgrunden. De är i brytningen från barndomens oskuldsfullheten till det skrämmande och lockande i puberteten. Där gränserna är så tunna men avgörande, hur något i en stund kan vara lustfyllt men i en annan skuldmättat och obehagligt. När man själv förändras och blir främmande. Allt detta förstärkt av en storslagen natur som också genomgår förvandlingar.

Norske Tarjei Vesaas (1897-1970) publicerade ett 40-tal titlar, romaner, novell- och diktsamlingar, varav 16 finns översatta till svenska. Förutom Isslottet, som fick Nordiska rådets litteraturpris, är romanen Fåglarna den mest hyllade och som jag också varmt kan rekommendera.