Jag måste nattarbeta, ty extraknäcken avtar inte bara för att det är premiärvecka. Det är bra. Jag är glad över mina extraknäck. Dessutom blir smärtan i halsen bara värre av sömn. Min kropp måste förstå att den ska knega. Då sköter den sig.

I morgon har vi pressvisning av ett utdrag ur Svinrik, och sedan samtal mellan mig, AnnaLena, Kalle, Claes Hemberg och Günther Mårder. Meningen är att vi ska prata om pengar. Vad vill jag säga om pengar? Att jag, innan jag föresatte mig att skriva den här pjäsen, troligen överskattade deras betydelse. Jag har aldrig haft något ekonomiskt överskott, och har det inte nu heller, trots att jag är höginkomsttagare (eller var det 2013 – vlket inte säger mycket om hur det här året blir). Ja, jag har närt romantiska föreställningar om hur det måste vara att ha massor av deg. Framför allt har jag drömt om att få sova. Utan att vara rädd för att det ska leda till katastrof.

Jag lyckades, inför arbetet med Svinrik, komma i samspråk med några ofantligt rika människor. De sade egentligen bara att det är praktiskt att vara rik. De verkade inte alls begeistrade. Ja, naturligtvis är de vana. Det går väl inte att skrika VAJERT dagligen och stundligen, om man har varit ekonomiskt oberoende i många år. Fast det tror jag att jag skulle göra. Jag skulle slå ihop klackarna och joddla. Kanske hälla sedlar i badkaret och leka Joakim von Anka. Vad är det annars för mening med att vara rik? Naturligtvis skulle jag ge bort en massa stålar. Det skulle inte förvåna mig om jag gav bort så mycket att jag själv blev tvungen att kavla upp ärmarna och börja knega igen. Eller också skulle jag isolera mig fullständigt. Bara vara med barnen, och sova när de inte var hemma. Om nätterna skulle jag läsa romaner och titta på rättegångar på Youtube i stället för att skriva. Till slut skulle jag skriva en bok, men den skulle vara så förborvlad att jag fick låta trycka den själv. Och så skulle jag börja busringa igen, och skicka anonyma brev, som jag brukade göra i min ungdom. En gång busringde jag till Greger Hatt, bara för att jag tyckte så mycket om hans namn. “Hej på dig lille gubben, det är mamma! Du ska få rösti och lovikkavantar, precis som jag har lovat”, sade jag på hans telefonsvarare. Jag var minst tjugotvå år. En tid senare skickade jag ett anonymt brev till Stig Larsson (som jag dessutom känner). Jag skrev att jag beundrade alla hans böcker, “utom en som jag tycker är jättedålig, men jag tänker inte berätta vilken det är”. Jag medsände en trasig bild föreställande en tant. Den hade jag hittat på gatan några dagar tidigare. “Det här är jag när jag är och handlar”, skrev jag. Och så skrev jag att han, om han ville skriva tillbaka, kunde lägga sitt brev i en förvaringsbox på Centralstationen, och gömma nyckeln bakom Jan Guillous böcker i Pocketshopen, så skulle jag komma och hämta den en viss dag. Men jag vågade aldrig åka dit och se efter om det fanns någon nyckel. Och det gjorde det säkert inte heller. Ska jag berätta den här historien för Stig, och fråga om han minns brevet? Om jag gör det lovar jag att rapportera vad han svarade. Nå, den här sortens aktiviteter skulle jag säkert återuppta om jag blev rik. Då skulle jag ju ha tid. Nu har jag faktiskt bara tid för sådant som krävs för min och min familjs överlevnad. Precis som de flesta andra människor, förmodar jag.

Men i dag tänkte jag att jag kanske ska sluta skriva pjäser. Eller: inte skriva pjäser på länge. Jag måste sluta med NÅGOT. Och skriva böcker vill jag inte sluta med. Jag har ju bara skrivit en. Alltså: att vara tvungen att göra saker för pengar är att hela tiden hamna i valsituationer. Ska jag tacka ja till ett erbjudande som säkrar försörjningen en tid framöver, eller ska jag göra något som jag verkligen längtar efter att göra, men som inte inbringar pengar, och acceptera den ruelse som obevekligen följer av ett sådant beslut? Att HA en massa pengar innebär väl också ständiga valsituationer. Stödja politiska rörelser i Sverige eller utomlands – eller båda delarna? Rädda en teater eller en skola? Åka till Afrika eller New York? Gå upp ur sängen eller ligga kvar? Jag är rädd att jag ofta skulle välja att ligga kvar i sängen. Ty innanför min volframrustning av kadaverdisciplin dväljs en depressiv lätting, tusen sinom tusen ton tung.

Nej, jag bölar inte över att jag inte är miljardär. Möjligen kan jag glimtvis känna mig en smula trumpen. Men det är ju fullkomligt normalt, och ingenting att känna sig orolig eller byxis över.