Under några lyckliga barndomsår hade jag två olika namn.
Hemma i Strängnäs hette jag Manne, men ibland gick jag på huvudstadens gator som en hobbit, iförd en gul mantel som mamma hade tråcklat ihop, och då bar jag namnet Merry Vinbock. Jag var nämligen med i Tolkienföreningen Forodrim Hini, vilket om jag minns rätt var högalviska för “Nordfolkets barn”. Tolkiens böcker förlänade de åren en sällsam lyster; vad som än hände hade jag alltid tillträde till Midgård, och dit kunde jag alltid fly när vardagen blev för gråmulen.
När jag letade på biblioteket var det oftast efter andra fantasyböcker, särskilt när jag hade tillbringat så många timmar i Tolkiens värld att även den började kännas ganska vardaglig. Så småningom började jag dock läsa mer och mer “vanlig” skönlitteratur och insåg då att den på sitt sätt var lika magisk. En författare fogar ord till ord på papperet, en annan läser orden, och det som författaren har tänkt och fantiserat får liv i läsarens huvud. Det är faktiskt rena tankeöverföringen. Och ännu mer magiskt är hur textens ord och allt det som läsaren bär med sig smälter ihop till något helt nytt, alla känslor, tankar och idéer som en bra bok kan sätta igång. Det är kanske mer som alkemi än något annat.
Jag läser fortfarande fantasy ibland, men böcker som utspelas i den här världen är ofta alldeles tillräckligt magiska för att väcka mitt intresse. Då har jag ändå inte ens nämnt det som jag tycker är allra mest fantastiskt med dem – hur vi genom att läsa dem kan leva oss in i andra människors liv. Det ämnet förtjänar ett eget inlägg här på bloggen.