Profilfoto
2014-02-17

Länge tyckte jag att det var lite sorgligt att man kallade mer ambitiösa seriealbum för “grafiska romaner”, uppfattade det som om man ville höja seriealbumens status, fastän det inte borde behövas. Jag älskade till exempel Joakim Pirinens serier och såg inte att de behövde kallas romaner: de hade ju så många kvaliteter utan att försöka låtsas vara något de inte var.

Men så läste jag Marianne Satrapis mäktiga Persepolis, som handlar om hennes uppväxt i Iran och i exilen, och fjällen föll från mina ögon. Det var en serie, men samtidigt var det faktiskt en roman! Trots alla bilder fick texten ta så mycket plats att det kändes mer som “vanlig” skönlitteratur än som de serier jag hade stött på tidigare. Det gör den inte nödvändigtvis bättre, men kanske gjorde den mig bättre just för mig; det hjälpte mig att hitta in under ytan på både huvudpersonen och handlingen.

persepolis

År 2012 fick jag Mats Jonssons likaledes självbiografiska Mats kamp i julklapp. Den var inte bara värd att kalla “roman” – det var en av de bästa romanerna jag läste det året.  Så rörande, så självutlämnande, så fint berättad … Det har blivit en av de där böckerna som jag tar upp då och då för att läsa om valda delar.

mats_kamp

Jag har funderat på vad skillnaden är mellan en grafisk roman och en “vanlig”. Bilderna gör förstås att man kan uttrycka vissa saker mer effektivt (lite fusk tycker jag nog att det är, som “ografisk” författare). Men kanske är det också så att det lättare styr läsarens tolkningar i en viss riktning. Ibland är det kanske precis vad man vill, men det kan även vara en nackdel. Själv gillar jag att läsare uppfattar mina romaner på så olika sätt.

Jag skulle gärna pröva läsa en grafisk roman i en bokcirkel och se om åsikterna går isär lika mycket som då man läst en vanlig roman. Är det kanske någon här som har gjort det?