Jag skrev just på Facebook att jag känner mig som Lars Norén i dag, och någon utbrast som svar att hon ville läsa dagboken. Okej, här kommer Martina Montelius Lars Noréns dagbok:
Jag har ätit smörgåsar. Inte dålig i magen längre. Leif Zern har en hinna av sextiotalets intellektuella konflikter över sig. Det är obehagligt. N är sjuk. Jag följde inte med de andra till KB i går efter föreställningen. Jag längtade hem till barnen. Jag vill inte sitta på KB och dricka vin när de fortfarande är vakna och saknar mig. Det vore äckligt. Mike Syrén såg föreställningen i går, kallade den ett mästerverk. Han är en fin kille. Jag har inga pengar. Linda och ensemblen är lika glada som jag över recensionerna. Vi ska tejpa upp dem på väggen. Jag är fortfarande rädd att bli galen, men det är på väg att bedarra. På tisdag ska jag träffa min psykolog. Han är varm och humoristisk. Fredrik Reinfeldts utgångspunkt inför valrörelsen 2006 var rakt igenom lögnaktig. Han visste hela tiden vad han skulle göra. Och genomförde det, metodiskt, med fuktig blick. Vi har en regering som ljuger. Det är väl inget nytt. Jag röker för mycket. Ibland lägger sig min fars ansikte över mitt eget, som om det längtade efter värme. Kroppskontakt. N är tjugoett år äldre än jag. Jag kommer att bli en ensam tant. Men jag ser framför mig att jag kommer att förföra unga människor med mina många berättelser. När jag är sjuttio år kommer jag att ha älskare och älskarinnor som masserar mina värkande leder mellan sammandrabbningarna. Det enda människor vill prata med mig om vill jag inte prata om. Det leder till underliga samtal. Jag är för artig för att vägra svara, så jag svarar nervöst skrattande och obegripligt. Jag vet inte vilka som tycker om mig, men det visar sig kanske i en nära framtid. Det är inte otänkbart att ingen tycker om mig. Eftersom ingen känner mig. Jag är ju bara trevlig hela tiden. Och skrattar. Om jag slutar vara trevlig och skratta kan det kanske hända att någon framträder, någon som tycker om mig. En del människor jag känner är subjekt i alla diskussioner med andra. De är subjekt fullt ut, och fullkomligt självklart. Deras perspektiv är själva stommen i berättelsen. Jag försöker lära mig det tricket. Men det verkar omöjligt. Jag kan inte bortse från vad jag tror att motparten väntar sig. Önskar sig. Det är vedervärdigt. För det gör mig så jävla typisk. Jag är en typisk kvinna. En kvinna av den gamla skolan. Hur många pruttballonger jag än surrar fast innanför herrskjortan. Jag är ett hål. Och om jag någon gång försöker vara en smula svinaktig, egoistisk, hänsynsfattig, börjar jag utan dröjsmål vibrera av skräck för att bli psykotisk och förtappad. Därför att de jag älskade blev psykotiska och förtappade, och processen inleddes med svek och grymhet mot andra. Nu ska jag snart gå ut med barnen, trots att jag inte har några pengar. Vi måste handla. Och om de vill ha något onödigt ska de få det. Jag måste ordna pengar på något sätt. Teatern är skyldig mig pengar, men dem kan jag inte ta. Då försvinner min arbetsplats. Ja, det finns människor som jag inte tycker om. Eller: jag tycker inte om det de säger. Till exempel människor som i alla sammanhang försvarar den klassiska, anglosaxiska dramaturgin, ser den som det rätta, det överordnade. Jag tycker att det är korkat. Och folk som säger att jag borde få ordning på mina ögonbryn. Jag är dessutom kluven i min inställning till en av kassörerna på Hemköp. Jag anar en dold agenda. Han är något av en skummis, helt enkelt. Men jag tycker om kvinnan som alltid vill ha tjugo kronor. Hon dväljs i Vällingby Centrum. Varje dag har hon en ny berättelse om varför hon behöver tjugo kronor. Det har brunnit hemma hos henne. Hon har blivit rånad. En närstående ligger på sjukhus. Hon har fått många tjugolappar av mig. Jag ser det som arvoden. Hon är begåvad. Och förtappad. Snart kommer Hilda hem.