Profilfoto
2014-02-12

För några veckor sedan skrev Lisa Bjärbo ett inlägg här på Bokcirklar, där hon frågade sig varför författare är så snåla med att rekommendera andras böcker.

Ibland är det nog just snålhet det handlar om. Förutom att skriva böcker känner man som författare en viss press att marknadsföra sig, och ofta blir det genom att basunera ut sin egen storhet i olika sociala medier. Det är lätt hänt att bra böcker, som kanske rentav (ve och fasa!) är bättre än ens egna, bara ses som hot och konkurrenter. Då börjar man förbigå dem med tystnad.

Men ofta finns det en enklare förklaring. Många författare läser helt enkelt inte särskilt mycket, och om de hinner läsa tycker de inte att de har tid att skriva om det. Det stora flertalet författare jobbar heltid. En stor del av dem har förstås familj, kanske några vänner de vill umgås med. Ovanpå det ska man skriva böcker och, som sagt, ha tid att marknadsföra dem. Jag är tjänstledig åtta timmar per vecka för att kunna skriva, men just den här veckan, när jag ska göra ett författarbesök i Västervik på onsdagkvällen, kommer all min tjänstledighet att gå åt till det. Jag får försöka skriva på nätterna i stället.

Fast ändå … lite konstigt är det. Ärligt talat tycker jag att man borde läsa om man vill skriva böcker. Inte ens en vecka som den här slutar jag att läsa, för det kan jag göra även när jag inte har ro till att skriva (i sängen och på väg till jobbet, till exempel), och jag vill inte låta bli. Om man inte älskar böcker, varför vill man då skriva dem? För att tjäna pengar (plats för skratt)? För att bli kändis!? Det är trist att det är just böckerna som en del författare väljer bort.

Och jag blir oerhört provocerad av författare som stolt deklarerar att de inte läser andras böcker. Ibland med någon kokett formulering om att de inte “vill påverkas av andra” eller liknande. Deras gudagivna genialitet får inte befläckas av andras ord; vi lyckliga läsare ska få dricka deras ambrosia oblandad. Herregud vilket dravel! Hur begåvad man än är så blir man bättre ju mer man läser, och om ens personlighet blir suddig i kanterna när man läser andras böcker, då hade man nog inte så mycket av den varan från början.

Jag har försökt läsa ett par böcker av författare som hatar böcker, och ingen av dem har varit värd att läsa klart. En författarkompis har som princip att aldrig läsa sådana författare – jag tror jag ska följa hennes exempel i framtiden.

Thomas Eriksson, som gör mig sällskap till Västervik i kväll, är ett exempel på motsatsen. Han älskar böcker, läser massor, och har samtliga Stephen Kings romaner i bokhyllan. Det är nog bland annat därför han är så bra på att skriva thrillers.