Du vet att du borde läsa den – den har ju vunnit Augustpriset och är dessutom behändigt kort (i USA skulle man nog ha kallat den för en novella). Det är förstås ganska troligt att du redan har läst den. Kanske har du rentav diskuterat den i en bokcirkel. Jag har inte gjort det, men jag tror att det skulle vara kul, för det finns verkligen mycket att ta upp till diskussion.
Jag pratar förstås om Lena Anderssons senaste roman Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek. Den är definitivt läsvärd. Anderssons stil känns igen från artiklarna i DN: hennes oväntade iakttagelser, den analytiska förmågan, språkets oerhörda exakthet. Hennes kyliga beskrivning och analys av Esters och Hugos relation är fascinerande och en aning otäck; ibland tyckte jag det kändes som att bevittna en hjärnoperation.
Egentligen sviktar den språkliga precisionen bara en enda gång, men ironiskt nog är det i romanens undertitel: “En roman om kärlek”. För är det verkligen kärlek som beskrivs? Förälskelse, besatthet, starka känslor – absolut! Men kärlek? Ingen av dem verkar egentligen intresserad av den andra som person. Ester åtrår Hugo och är häftigt förälskad medan Hugo mest verkar njuta av att ha makt över henne och att få sex lite lättvindigt. Och i mitt huvud ringer den gamla schlagerrefrängen: “E’ de’ det här du kallar kärlek, det här du kallar kärlek, vill jag inte längre va’ med!”
Det är inte bara Andersson som slirar mellan substantiven: när vi pratar om “kärlek” menar vi i bästa fall “förälskelse”, i sämsta fall “sex” (för något år sedan såg jag till exempel rubriken “Här köper svenska män kärlek”). Och de romaner som kallas “kärleksromaner” borde nog oftast kallas “förälskelseromaner”. Jag tycker det är lite underligt.
Har vi blivit så okänsliga för språkets nyanser, eller är det ett slags önsketänkande? Kanske hoppas vi helt enkelt att det ska finnas verklig kärlek innanför förälskelsens blossande yta. För att allting annars bara är just yta, medan vi innerst inne längtar efter något annat.