I dag ska jag bara städa. Det måste väl vara bra? Att städa är att vara en oantastlig individ. Dessutom kan man leka medan man städar. Alla går framför fötterna på mig, men jag blir inte irriterad, utan förhåller mig blid, rar och tålmodig. Ja, jag kompenserar. “Överkompenserar”, skulle min psykolog säga. Jag är så rädd för att vara ett svin. En lönnfet, självgod honpatriark som kan skriva böcker, pjäser och artiklar – men diska och moppa, det kan hon tydligen inte! Så får det inte vara. Jag måste komma ihåg att köpa dasspapper och dammsugarpåsar. Annars kan det komma och ta mig, det som ständigt lurar. Den totala utplåningen. Förvisningen. I mitt liv är den ingen fantasi. Utan en slumrande infektion. Några av de människor som har stått mig närmast har drabbats av den, bitvis. Och permanent. De har straffat ut sig, blivit monster i omvärldens ögon. De har vadat för långt ut. I det andra, det som vän av ordning inte nänns så mycket som doppa tårna i. Jag har också den smittan. Den goda aspekten är att jag inte är benägen att betrakta andra människor som monster. Den onda aspekten är att jag då och då balanserar på gränsen till att bli monster själv.
Till slut kan det viktigaste faktiskt vara irreparabelt på riktigt. Till slut finns ingen återvändo. Den roman jag nu skriver handlar till stor del om detta. Just nu är det ju på modet att använda sig av mantrat att allt är möjligt. Det är verkligen sant. Åt alla tänkbara håll. Det är möjligt att bli fullkomligt och irreversibelt förtappad, hur goda förutsättningarna än var från början, när man var pattaglytt. Förtappelsen ligger någonstans i lymfkörtlarna, i hjärnhinnan, i pannrummet. Det är därför man måste städa. Det gäller att klamra sig fast. Vid det som syns när man tänder lamporna efter mardrömmen.