På tal om författare på twitter, faceboook, bloggar och sådär, har ni tänkt på att relativt få författare pratar om sin egen läsning? Och boktipsar? Om annat än de böckerna de råkar ha skrivit själva?Jag pratade om det med min polare häromdagen, och hon hade verkligen tänkt på det, hur snåla författare ofta är med boktips, och hur konstigt det är.
Och när jag tittar igenom mitt eget flöde, och tänker på de författare jag följer, jamen ja? Hon har faktiskt en poäng.
Det finns ju gott om undantag (förstås!) men det finns faktiskt också en rätt stor klick författare som jag vet massor om (typ var de varit på semester och vad de gillar att äta), utan att ha en aning om vad de läser. Och om man nu helt fräckt utgår ifrån att majoriteten av de som skriver böcker, också ibland läser böcker (vilket jag verkligen tror och hoppas att de gör) så är det här anmärkningsvärt, tycker jag. Varför pratar inte författarna om sin egen läsning? Är de snåla (”Jag vill inte tipsa om någon annans bok, för då kanske X köper den istället för min”)? Är de ängsliga (”Jag kan ju inte säga att jag gillade den här boken! Den är ju inte litterär nog.”) Är de trötta på böcker? Eller vad är det om? Himla underligt och snudd på osolidariskt beteende, tycker jag, vad farao – vi sitter väl i båten ihop, kan vi snälla alla bara prata skitmycket om böcker och läsning och tipsa åt höger och vänster och tillsammans ro den här skutan i hamn? Jag skulle älska om alla människor skyltade mer med sin läsning och gick omkring och viftade med böcker på stan – men att en författare gör det? Det tycker jag ta mig tusan nästan är hens plikt.
Plus att det ju är så sabla roligt att prata om böcker man läst? Jag fattar ärligt talat inte hur man kan låta bli.
Själv har jag just avslutat Pappersstäder, av John Green, och tänkt (igen) att John Green är en idol för mig, det är sjukt hur skicklig karln är på att skriva om kompisgäng/vardagsvärldar på ett sätt som gör att jag vill hoppa in i boken och få vara en del av det där. Jag älskar personerna i hans böcker! Hur de pratar med varandra, hur de bråkar och skämtar och är smarta och dumma och kloka och välformulerade nästan jämt på ett i och för sig inte alls realistiskt sätt, men ändå ett härligt vis. Vi ska prata om den i nästa avsnittet av vår pod om ungdomsböcker (Allt vi säger är sant, heter podden, förresten), det ska bli roligt. Om jag ska sia om framtiden så kommer jag att vara snudd på lyrisk, och min kompanjon Per kommer att vara kritisk. Det är lite så vi jobbar – att vi tycker olika om allt.
Trevlig helg!