Just nu repeterar jag Svinrik, min pjäs som jag både har skrivit och medverkar i. Jag spelar Grover, pappan i den ekonomiskt oberoende familjen Berfont. Grover har besvär med tarmsystemet. Han pruttar mycket – i synnerhet när han befinner sig i erotiskt betingad affekt. Ja, när han söker närkontakt med sin hustru Bente, gestaltad av Kalle Westerdahl – då borvlar det igång där bak, så att säga. Pjäsen är mycket svårspelad, och jag är ju inte ens skådespelare. Hyvens! Jag trivs med omöjliga arbetsuppgifter. Det må framstå som flåshurtigt, men i själva verket handlar det antagligen om ett fel i huvet. Jag diskuterade just detta med någon i dag. Hur det skulle vara att ha ett betydligt mer förutsägbart yrkesliv, med ungefär samma uppgifter varje dag. Varför valde jag inte det? Men det är väl inte för sent, i och för sig. Nyligen såg jag att de söker nya tunneltågförare. Jag fyllde i en ansökan, men gjorde naturligtvis fel på något sätt, så jag tror inte att den registrerades. Det stod inget om att man måste ha gymnasiekompetens. Mycket ovanligt! Och det framgick att många av de deltidsanställda förarna också har konstnärliga yrken, och att det inte är helt ovanligt att – ja, hur ska jag uttrycka mig – icke helt purunga individer anställs. Däremot fäster man vikt vid personliga egenskaper, naturligtvis. Man ska vara bra på att dagligen hantera många människor, till exempel. Ja, det låter inte så svårt. Men det är det där med själva tunnlarna. Jag har tunnelbaneskräck, se. Det är därför jag intresserar mig för yrket. Mina första mardrömmar handlade om tunnelbanan, och när jag besöker Spårvägsmuseet med barnen känner jag fortfarande lättare adrenalinpåslag när jag rör vid tunneltågvagnarna och betraktar rälsen. I flera år hade jag rentav svårt att åka tunnelbana, ty det hände att jag fick panikångestattacker. Men just därför, alltså: kanske söker jag verkligen arbete som förare. Det kan väl inte vara svårare än att försöka prutta kättjefyllt i en källare? Detta är ett sidoSPÅR, HA HA. Grover och Bente har en dotter, en hund och en hushållerska. Alla tre spelas av AnnaLena Efverman, och jag tror att de tre rollerna är besläktade, även om vi inte har pratat om det. Alla tre är på olika sätt i Bentes och Grovers våld, och revolterar. Jag ska inte berätta så mycket mer om pjäsen. Om mig får ni som sagt veta allt, men föreställningen har många hemligheter. Det är dem vi försöker avtäcka hela dagarna på Brunnsgatan. Figge Norling regisserar det mesta, även om det inte var meningen. Han räddar oss, tror jag. Jag har känt Kalle och Figge länge, och arbetat mycket med dem. De är trygghetsfaktorer i mitt liv, som två miss Ellie i Dallas. Figge känner dessutom Pernilla Wahlgren, vilket ger honom ett alldeles särskilt skimmer. Mina HYSTERISKA FANS vet att jag är besatt av Pernilla Wahlgren. Eller: jag har en komplicerad bindning till hennes offentliga persona, sådan den tedde sig på 1980-talet. Hon genomsyrade mina tortyrindränkta mellanstadieår. Jag lekte att jag åkte på folkparksturné och var ihop med en dansare med hår på bröstet. Jag lekte att jag var kort och skrattade och sade “häpp, häpp”. Och när jag vid sexton års ålder bestämde mig för att klara att prata med människor lekte jag till en början att jag var Pernilla och blev intervjuad i Nöjesmassakern. Då blev det lättare att prata. Tyvärr hade jag fortfarande en plastbit i gommen när jag började arbeta på biblioteket vid Medborgarplatsen 1991 (på den tiden kunde man få praktikplats om man var under 18 år och inte gick på gymnasiet). Det var min sista tandställning. Jag hade tandställningar av olika slag i tio år. Den här var till för att min gom inte skulle krympa. Men den krympte ändå, när plastbiten var uttagen. Plastbiten gjorde att det lät lite konstigt när jag sade “s” och “k”. Dessutom råmade min mage. Det måste ha varit nervositet. Jag satt vid skrivmaskinen i lånedisken och skrev boktitlar på pappremsor, och försökte trycka extra hårt på tangenterna varje gång min mage råmade. Det hjälpte självfallet inte. Senare var det min hals som råmade. Nu har ingenting råmat på mycket länge. Jag hade nästan glömt alltsammans. Men ni hjälpte mig att minnas en förgäten skamkälla. Tack, kära läsare.
Jag vill köra tunneltåg
