När jag växte upp kring skiftet 1980-tal och 1990-tal var jag aldrig så intresserad av musik. Mer eller mindre allt som syntes på MTV gjorde mig illamående. I skolan valde man mellan Madonna, Michael Jackson eller Guns N’ Roses. Eller den begynnande Rap- och Eurodiscovågen. Men inget intresserade mig. Inte förrän mina föräldrar skaffade satellit-TV och plötsligt kunde jag se CMT, alltså Country Music Television. Vilken uppenbarelse!
I skiftet mellan 1980-tal och 1990-tal hände det nämligen något besynnerligt med countrymusiken. De manliga sångarna lämnade cowboyhatten någon annanstans och visade upp sina sanslöst stora hockeyfrillor. Mustascherna var även de lite för stora. Därtill visade de upp lite för mycket av sina lite för håriga bröst. Musiken hade en fot i countrymusiken, en fot i den samtida rockmusiken och en fot i powerballaden.
Den video som fortfarande sitter etsad i minnet från min barndoms CMT var på en mycket muskulös man i begynnande hockeyfrilla och med en lite för stor mustasch som stod på en bardisk och lite lagom mesigt skrek ”I’m a Honky-Tonk Superman”. Fick man verkligen gilla sådant? Mannen bakom låten hette Aaron Tippin. Han var en kroppsbyggare som bytte bana och blev countrymusiker. Även om han sällan missade ett tillfälle att flexa sina muskler vilket syns på den underbart fula men fantastiska skivan ”Call of the Wild”. Inte bara bjuder den på ”Honky-Tonk Superman”, det finns andra pärlor som titellåten, ”Let’s Talk about you” och ”Trim Yourself to Fit the World”. Söker man efter arketypisk 1990-tals popcountry blir det inte bättre än så här.
Det kanske största namnet inom hockeyfrillecountryn torde annars ha varit Billy Ray Cyrus (känd för bland annat ”Achy Breaky Heart” och för att vara Miley Cyrus farsa). Billy Ray var kanske störst, men han var inte bäst. Den äran skulle kunna gå till den betydligt mindre kända Joe Diffie. Med låtar som ”Cold Budweiser and a Sweet Tater”, ”Good Brown Gravy” och ”Pickup Man” fick han en att vilja dricka öl, rocka och slåss. Samtidigt behärskade han countrypowerballaden och med låtar som ”So Help me Girl” och ”In my Own Backyard” kommer tändaren fram.
http://www.youtube.com/watch?v=eGs-T5FNAyc
Att både Joe Diffies och Aaron Tippins gamla alset nu återutgivs på CD kan inte beskrivas som annat än en enorm kulturgärning för musiken i allmänhet och hockeyfrillcountryn i synnerhet.
Countrymusiken har annars i Sverige länge klassats som musik för arbetande ointellektuella människor. Men via Bob Dylans countryflörter och Johnny Cashs comeback med tunga låtar som ”Hurt” och Rusty Cage” har countryn blivit rumsren. Utom kanske denna del inom genren. Visst saknar hockeyfrillecountryn det allvar och patos som artister såsom Johnny Cash, Kris Kristofferson och Wille Nelson har. Att blanda country med rock och powerballader är kanske ej heller en bra blandning för puritaner. Men för katten, det svänger ju. Och det är väl det som räknas?