Jag har inte bloggat på flera år, ty jag hinner inte, och OM jag hinner skriva något annat än pjäser, kulturartiklar eller en roman skriver jag egentligen hellre dagbok. Så att jag slipper censurera mig. Men här tänkte jag låta bli att censurera mig i alla fall. Ni kan få veta allt. Vad spelar det egentligen för roll om alla vet allt? Jag är ju inte drottning Silvia eller Carl Bildt. Vill ni veta hur jag gör när jag skriver? Det beror på vad det ska bli. Just nu är det roligast att skriva för Expressen Kultur, eftersom det rör sig om kortare texter, specifika uppdrag och korta leveranstider. Det vill säga: jag skriver första utkastet på under en timme, skickar, får ofta små ändrings-/kortningsförslag, skickar igen – uppdraget slutfört. Det är ett bra sätt att utvecklas som författare. Jag upptäckte det redan när jag skrev den första beställda texten, om kulturpolitik. Min hjärna hettas upp och accelererar, och det begränsade utrymmet placerar ordförrådet på högsta trampolinen. Och jag vet att det jag skriver kommer att få läsare om bara några dagar. Författarmuskulaturen chockas med defibrillator, och ofta skriver jag vidare på långsikitgare projekt av bara farten. För att jag inte kan tvärnita när jag har sprungit så fort. Det är som jag tänker mig att det skulle vara att skriva poesi, vilket jag inte har gjort på tjugo år, och aldrig kommer att göra i något offentligt sammanhang. Jag vågar inte. Skitsamma: när jag ska skriva en pjäs skjuter jag upp det in absurdum. Av samma skäl: rädsla. Jag är så rädd att det ska “bli dåligt”. Vad nu det innebär. Jo, jag är rädd att jag ska upptäcka att det plötsligt har övergivit mig, det där som jag inte vet vad det är, det som gör att jag kan skriva. Det som en gång fick människor att efterfråga mina texter. De kände något, blev entusiastiska inför just mina pjäser, trots att det finns så många andra. Och jag VET INTE hur jag gjorde. Därför kan det naturligtvis komma en dag då jag inte längre kan. Föreställer jag mig. Och blir paralyserad. Tänk om jag bara upprepar mig. Det finns ju saker som jag, om jag saknade självkritik, skulle kunna skriva om gång på gång på gång, livet ut. Skam, gråtande, medelålders män (som längtar efter att någon ska säga att de är söta och duktiga), folk som först är åtrådda, men sedan, när de just har blivit lyckliga över det, plötsligt uppfattas som frånstötande (men det har jag aldrig skrivit om! Jag har inte vågat), människor som vill starta omöjliga firmor i sina hem, människor som känner sig övergivna av sina föräldrar, och så vidare. Räddningen från detta har varit mer specifika pjäsbeställningar. Särskilt dramatiseringar. Ett av mina mest avgörande uppdrag var när jag dramatiserade Charlotte Brontës Jane Eyre för Dramaten. Jag fick uppfinna ett nytt språk i mina ansträngningar att göra originalet rättvisa. Hitta en svenska som på något sätt visade släktskap eller vänskap med 1800-talsengelska. Jag använde både originalromanen och Gun-Britt Sundströms översättning. Ibland översatte jag själv från Brontës roman, ibland bearbetade jag översättningen. Dessutom skulle det vara dramatik, pjäsen måste kunna spelas av inte fler än sju skådespelare, och eftersom Jane Eyre dramatiserats många gånger förut ville man naturligtvis ha en personlig tolkning. Det skulle höras att just jag gjort den här dramatiseringen. Detta var mitt längsta och hårdaste arbete, och det som har utvecklat mitt författarskap mest.

Men hur skriver man samtidigt som man har tre barn, två bonusbarn, en man och ett heltidsjobb som teaterchef? Hur skriver man då en roman, till exempel? Jag skriver på nätterna. Det är det enda sättet. Främlingsleguanen kom till en natt när jag (av rädsla) sköt arbetet med en beställd pjäs framför mig, stånkande och råmande. Jag öppnade ett dokument och skulle egentligen skriva något för en stor teater, jag kommer inte ihåg vad det var. Vågade inte. Började skriva något helt annat i stället. Det blev inledningen till Främlingsleguanen (men den allra första sidan har ingen läst, för den strök vi. Det var bra. Man ska nästan alltid stryka inledningen, tror jag, eftersom den troligen är författarens privata språngbräda). Alla mina pjäser, och min roman, har jag betalat för med sömnbrist. Jag har vacklat genom dagarnas göranden och låtanden, ibland halvt galen av utmattning. Den läsare som har små barn vet vad jag menar. Man sitter inte ned och tar igen sig när man har små barn. Ej heller när man driver en teater. Men det gör inte så mycket. För det mitt skrivande är för mig – ja, det är faktiskt mitt sätt att nå fram till omvärlden med sådant som inte är möjligt att berätta för en vän i ett vanligt samtal. Jo, jag har två vänner som jag kan tala med om dessa ting. De heter Lennart och Linda. Men de kan ju inte sitta och lyssna på mig dygnet runt. Och det måste väl finnas någon sorts mening med onämnbara erfarenheter? Med en fläckvis plågad människas ondska, skräck och förtvivlan? Om jag kan skriva långa brev till för mig okända läsare, som bekräftar eller ifrågasätter deras tankar, deras farhågor, deras osympatiska eller barnsliga drömmar. Då har jag kanske gjort mitt eget skyttegravskrig mot de värsta fasorna till någon sorts överlevnadsredskap för någon annan. Kanske. Det är åtminstone vad Pär Lagerkvist, Mare Kandre, PO Enquist, Nuruddin Farah, David Foster Wallace och många andra har gjort för mig. Nu menar jag inte att jag “skriver lika bra” som dessa författare. Det där “bra” kan på sätt och vis dra åt helvete. Jag är ute efter något annat än att “skriva bra”. Jag är ute efter den hemligstämplade flyktplan som jag tror att många människor, många, bär mellan revbenen, som fripassagerare, där de går.

“Människan föds ond, dum och psykiskt sjuk”, sade en jag kände för länge sedan. Jag håller inte med. Samtidigt förstår jag. Jag förstår verkligen det bedårande lilla barnets illvilja och missunnsamhet. Den våldsamma protesten mot att födas in i en verklighet som på så många plan är orkestrerad, underkastad regler som barnet inte har varit med om att formulera. Vreden över att födas som enskild individ, men omedelbart kidnappas av den tid och plats där man råkar hamna, av sina föräldrars historia, önskningar och neuroser, av andra barns intrikata agendor och obevekliga hierarkier, av politiken, det sociala samspelet, av sitt eget utseende, sin egen personlighet och andra människors eviga definitioner av dem. Sexualitetens tortyrkammare som ibland, glimtvis, kan bli för människan vad det öppna fältet är för hunden, men ofta med skam, skuld och vedervärdiga komplikationer som konsekvens. Att skriva, och att läsa, är (kan vara) ett sätt att bli en armé mot all denna kontroll. Mot andra människors blickar på dig, deras omdömen, deras obeveklighet. Litteraturen kan vara det enda sättet att vrida vapnen ur händerna på världen och skapa eget tolkningsföreträde. Det var jag som skrev romanen, jag bestämmer. Eller: det är jag som läser romanen, jag bestämmer vad den handlar om. Den handlar om mig. Den ställer mitt liv i ett nytt ljus. Ibland kan en teaterföreställning skapa samma effekt, men det kräver att upphovsmännen arbetar fruktansvärt hårt. Det är svårare när fler är inblandade. Svårare att hitta det kompromisslösa, som ändå har en precis lagom stor spricka, så att mottagarens tankar och känslor kan tränga in.

I dagsljus är jag väldigt trevlig. Lätt att ha att göra med, som det heter. Det är om natten jag börjar gegga, och huggtänderna tränger fram. Det puerila men disciplinunderkastade raseriet, som jag vill mata mina läsare med.