Så har väl hela den svenska befolkningen hämtat sig efter historien om Unn… Jag kan bara hoppas att den starka texten överallt i landet lästes på originalspråket. Och naturligtvis vet jag att det inte hände, men det är synd, för av de nordiska språken torde nynorsk vara det grannaste att höra högt. I det språket ekar inte bara en massa norska dialekter utan också väldigt många svenska. Att nynorsk bara är ett skrivet språk kan förvåna, men så är det. När man hör norska bekanta prata i trakter långt från storstäderna kan man få för sig att det är nynorska de pratar, men så är det alltså inte. Ingen talar nynorsk. Man talar dialekt eller bokmål, men man väljer att skriva på bokmål – eller nynorsk. Egentligen ett ganska märkligt fenomen. Jag kan ibland drömma om den tid när det danska och norska var lika självklart för svensken som ‘ärans och hjältarnas’. Det som hände i norsk och dansk litteratur var för många år sedan en självklar angelägenhet också för de svenske. Idag är det snarare tvärtom. Det är dock möjligt att gå in i en bokhandel i Danmark, eller i Norge, och finna en stor avdelning med det nyutkomna svenska. Norlis bokhandel i Oslo är en dröm för en gammal nordist. Men försök att få tag på den nya norska eller danska litteraturen, i original, i Sverige! Också i det avseendet är vårt land ett land i förfall.

Det har under lång tid funnits en diskussion om ifall det är rätt att översätta de tre nordiska grannspråken emellan. Eftersom vi inte får tag på Susanne Brøgger eller Brit Bildøen i svenska bokhandlar, är det kanske ett måste att låta översätta dem. Men tro mig, det finns oanade risker med att översätta från så nära språk! Att översätta från tjeckiska, italienska eller t o m  engelska är i ett avseende lättare. Man vet när man är ute och cyklar. Men danskan och norskan och nynorskan är alla försåtligare. Inte bara därför att några ord betyder olika på språken. Jag ids inte ge exempel – även om det hade varit ‘roligt’. Nej, något av det allra viktigaste i alla översättningar faller lätt bort – det har med tonfallet att göra, med ett slags känslighet för nyanser och undertext.

Vesaas är ju mycket översatt. Vi har goda översättare, men ibland förstår man vad italienarna säger, när de hävdar att den enda skillnaden mellan en översättare och en förrädare är en vokal (och en dubbelstavning): traduttore/traditore. Jag skall ge ett exempel på ett sådant förräderi från Vesaas allra bästa bok, ja ett av den nordiska litteraturens absoluta mästerverk (och inom parentes, en av de tio bästa böcker jag läst i mitt långa läsarliv). Här några rader från inledningen till Fuglane (Fåglarna):

Romanen handlar om ett fattigt syskonpar, i yngre medelålder, en syster, Hege, som mer eller mindre givit upp ett eget liv för att ta hand om sin bror som är efterbliven. Brodern heter Mattis. Och Mattis, visar det sig, är rädd för åskan, han gömmer sig på utedasset, men han kan tala med fåglar och läsa vad de skriver när de pickar i marken, för honom är morkullans flykt i vida cirklar runt huset i skogskanten ett viktigt meddelande. Nå allt detta får man veta efter bara någon sida, men så här börjar boken:

“Mattis såg etter om himmelen var rein og skyfri i kveld, og det var himmelen. Så sa han til Hege syster si, for å kvikke henne opp: – Du er som eit lyn du, sa han til henne.”

Om himlen är molnfri riskerar han ingen åska, därför vågar han säga “blixt” (lyn)… Men här är den svenska översättningen (och låt mig säga att i stort är det en hederlig översättning). Redan i dessa första rader kan man emellertid se just det jag är ute efter, något om tonfallet, undertexten, känsligheten.

“Mattis såg efter om himlen var klar och molnfri i kväll, och det var den. Så sa han till Hege, systern, för att liva upp henne: – Du är som en blixt du, sa han.”

Se på de två versionerna igen! Jag kan gnissla tänder när jag ser en gammal svenskafröken vara framme och säga “Inga upprepningar!” och ta bort det andra ‘himmelen’ – när det är just den upprepningen som lägger ett näst intill omärkligt spår i oss: det är något som är vajsing här. Och likaså i borttagandet av ’til henne’ efter repliken. Om det är något som ger oss, på ett undermedvetet plan, kunskap om vad Mattis är för människa så är det dessa upprepningar, redan i romanens första rader. Läs de två versionerna högt för er själva! Det är världar mellan originalet och – översättningen. Och mästerverket ligger i just den skillnaden. Och just den försvinner i svenskan.

Därför började jag denna korta text med en önskan om att Vesaas text lästes på nynorsk i måndags… från Karesuando till Trelleborg.