Detta är den vecka som inleddes med en av nordisk litteraturs kyligaste händelser. Is-slottet är en stark roman, en uppvisning i oundviklighet. Den är också en av de få romaner där Norden i första hand är kallt, ogästvänligt, fruset, där den nedisade naturen tonar med som ett slags orgelpunkt under skildringen av mänskliga relationer.
Bortsett från att jag nyligen hörde en svensk bibliotekarie uttala Tarjei Vesaas så att det rimmade på ‘Slas’ och ‘extas’ – något man nog får tillskriva den allt sämre litteratur- och svenskaundervisningen (där ju danska och norska för det mesta lyser med sin frånvaro numera) – så tror jag inte att Vesaas platsar i någon lista över ‘bortglömda’. Att kylan, vintern, snön, mörkret är det som egentligen karakteriserar vår del av planeten – ja det vet vi med närmast smärtsam tydlighet – och det hjälper inte att vi i alla möjliga sammanhang talar om det nordiska ljuset, om juninatten som aldrig blir av, de ljusa sommarnätterna eller midnattsolen. Det är mörkret som definierar oss. Kyla, instängdhet, snö.
Vesaas skrev ju inte bara romaner och annan prosa, han skrev också skådespel och dikter. Och han är själv den förste att påpeka vad vintern betyder för oss som bor här uppe. Hans första diktsamling, Kjeldene, som kom ut 1946, inleds med en dikt där han placerar sig i det som är ‘hemort’, ‘att höra till’, att ha sin ‘plats’. Och vad är det då han anför? Första dikten heter “Snø og granskog”. Bara en sån sak. Och sedan går han rakt på sak: “Tale om heimsleg – / snø og granskog / er heimsleg.” – Här finns inte en susning om sommarnätter och skirt lövverk och glittrande vikar. “Frå første stund / er det vårt. / Før nokon har fortalt det, / at det er snø og granskog, / har det plass i oss – / og sidan er det der / heile heile tida.” Och så fortsätter dikten. Och den handlar om att bli så säker på att det är i sådana trakter man hör till att han kan säga att, när det går upp för en att det är på det viset, så känner man det – “så det fer i ein” – ett underbart uttryck: så att nackhåren reser sig, så att man får gåshud, ja ni förstår ju!
Jag vet heller ingen stor diktare som hela tiden låter vintern och mörkret tona med som Vesaas. Han träffade sin Halldis och de gifte sig så småningom. Vid ett tillfälle fick Vesaas möjlighet att vistas en tid i Italien, och han gjorde upp med Halldis att de skulle fira jul tillsammans där nere. Han skriver då en fyra strofer lång kärleksdikt som handlar om hur han väntar på henne i Verona dit hon skall komma för att med honom uppleva värmen, citronträden, Italien. Men vem, annat än en nordbo, inleder en sådan skildring av mötet, Verona, kärleken så här: “I denne stunda snør det sikkert heime – / der blir det jul som før imellom fjell. / – – – /.” Med sorlande mänskor kring sig på perrongen i den ljumma italienska kvällen och med den älskade så intensivt på väg till kärleksmötet att själva rälsen darrar för att hon är med i tåget… Att då tänka på granskogen och vintermörkret i Telemark…
Jag säger bara: du milde! Men fint är det, och det blev en enastående vacker dikt. Nej, Vesaas kan aldrig komma att tillhöra de ‘bortglömda’.