En första morgon som s k gästbloggare.

I bokcirklarnas presentation framgår att jag skall vara ’nordisk’ och dessutom minnas att årets skymningskurande har norsk botten. Själv konstaterade jag att jag blivit ombedd att bloggskriva under årets två hemskaste veckor: november är den månad man kunde ta bort ur kalendern – och det har jag tyckt alltid. Är det inte Martinson som kallar november ‘en kråka likt en bortkastad känga ute på åkern’? Jag letar inte efter det nu, men tror mig minnas att det var så. Träden är kala igen, och skall så förbli ett halvår, de sista sädesärlorna har givit sig av, kvällarna mörknar obehagligt tidigt och fotbollsallsvenskan är över. Och det är en och en halv månad tills det vänder…

     Precis som i min egen blogg kommer jag dock inte att tala så mycket om vad jag själv gör, hur jag mår eller vad grannarna ber mig om. Jag vill hellre passa på att slå ett slag för författare som jag kommit att gilla genom åren men som är märkligt obefintliga på den samtida zlataniska litteraturscenen. Och även om jag verkligen sysslar och sysslat mycket med den nordiska samtidslitteraturen – så sent som i gårkväll skickade jag den färdiga översättningen av Martin Glaz Serups (DK) nya diktsamling till förlaget – så ägnar jag mig ju mest åt poeter från USA. Och eget. Fast om mitt eget pratar jag helst när det är – färdigt. Inte under resans gång. Detta om mig. Och låt mig därför inleda med en dikt av en äldre, utsökt läsvänlig och lågmäld, amerikansk poet, som nästan aldrig nämns på den här sidan Atlanten, Linda Pastan. Här en snabböversättning av hennes kommentar till min novembersorg.

FÅGLARNA

är på väg söderut, dragna
av en kompass i generna.
De låter sig inte luras av
denna underliga novembersommar,
fast vi står utanför dörrarna
i bomullsklänning.
Vi betraktar dem

när de slår sig ned och samlas –
vingarnas skugga
faller över hjärtat.
När de prasslar omkring
på de tomma grenarna tror
väl träden att de försvunna
löven återvänt.

Fåglarna vänder söderut;
instinkten är mycket gammal.
De passerar sina dubbelgångare,
de stumma vindflöjlarna,
och lär oss allesammans
med sina stjärtfjädrar
var norr verkligen är.