Ingenting är så svårt att skildra som verklig och stark kärlek. Inte ens försöken att litterärt förklara att någon verkligen älskar en annan brukar fungera. Efter att ha läst en del arabiskspråkig kärlekslyrik har jag fått nog av himlar, månsken, doftande jasminer och andra blommor och blodrött. Jag behöver knäckebröd för att kunna läsa vidare.

Nej, att skildra de starkaste känslor är inte lätt. Men det låter sig göras. Av en tillfällighet satt jag och lyssnade till en alldeles utmärkt ung trubadur som sjöng nordiska visor, och pratade om dem. Så kom han att sjunga en norsk sång som många kunde och pratade sedan om dess upphovsman, Geirr Tveitt. När det blev lite tyst frågade jag om jag fick påpeka en sak och kunde då berätta att Tveitt mycket riktigt satt musik till texten, men att texten skrevs av en inte särskilt uppmärksammad norsk kvinnlig lyriker, och dessutom handlar den vackra visan, den om att vi inte bör sova bort sumarnatta, om kärleken till den här världen. Och jag berättade att den skrevs från en sjuksäng på ett sanatorium på norska Vestlandet. Av vem? Ja med tanke på att jag de här bloggiska dagarna inte bara tänkte slå ett slag för bortglömda utan också för nordiska författarskap så passade det bra att få prata om författaren. Hon hade sex diktsamlingar bakom sig när hon dog 1966, bara 56 år gammal. I hennes hemkommun har man rest ett minnesmärke, berättade jag, ett litet samhälle norr om Bergen, men det är inte lätt att utanför det nynorska få tag på hennes böcker. Och ändå finns i en av dem den vackraste kärleksdikt jag känner till. Och den handlar sannerligen inte om himlar, månsken, doftande jasminer och andra blommor och blodrött – nej den handlar om att bli till sig i trasorna bara för att man ser den man älskar som en prick på gårdstunet på andra sidan fjorden! Och ibland kanske ser två eller tre prickar. Men då, säger den unga flickan, är det väl bara far din eller mor din. Men ser eg tre prikkar er sikkert du den eine.   –  Du milde, säger jag.  –  Så ser den starka känslan ut i text.

Hur många av mina bloggläsare har nu redan räknat ut att jag skriver om den nynorska lyrikern Aslaug Låstad Lygre?