I mitt andra liv, den där normala nio-till-fem-tillvaron, är jag inte författare utan produktionsansvarig på Piratförlaget. Beteckningen säger egentligen ganska lite vad jag sysslar med, eftersom produktionshanteringen bara utgör en liten del av mina arbetsuppgifter. Att ha hand om produktionen handlar mest om att ha kontakten med tryckerierna och leverera tryckfärdigt material. I övrigt fyller jag mina arbetsdagar med designarbete (annonser, butiksmaterial, bokomslag) och mycket som rör sociala medier. På små förlag (vi är tolv anställda) blir det ofta att man kombinerar ihop helt skilda typer av arbetsuppgifter, sådant som skulle varit uppdelat på olika avdelningar på ett större förlag. I mitt fall handlar det även om att jag varit med på förlaget nästan ända sedan det grundades, så jag har i mångt och mycket kunnat utforma min egen roll.

Den här veckan har vi dragit igång Piratförlagets poddradio och det föll på min lott att leda och redigera dessa sändningar. Plus att jag är mycket road av det. Redan för fyra-fem år sedan inhandlade jag för förlagets räkning bra inspelningsutrustning, men det hela rann ut i sanden den gången. Jag hade nog tänkt mig något alldeles för avancerat, samtidigt som väldigt få lyssnade på poddar då. Nu är situationen annorlunda. Det verkar komma nystartade poddar varenda vecka. Bland de senaste som jag har noterat är den som Tidningen Vi har startat – verkar mycket intressant!

Vårt koncept är enkelt. En gästande författare som hyfsat oavbrutet får tala om sitt skrivande och sina kreativa processer i en halvtimme. Jag leder vägen med några inskjutna frågor här och där. Vissa avsnitt kommer att handla om andra saker, inblickar i bokbranschen och intervjuer med personer utanför förlaget.

Sen får vi se hur många som lyssnar. Via Libsyn får vi detaljerad statistik iallafall. För det svåra med sociala medier är inte att producera. Vi kan ju köra ut hur mycket bra material som helst på vår sajt, på Twitter, Facebook, Youtube och nu även i poddar. Men att det finns någon intresserad mottagare i andra änden är alls inte lika självklart. Varje enskild person som nås av vår sociala medier-spridning kan dock ses som en potentiell läsare, så det är ett gott incitament att fortsätta producera intressant innehåll på nätet. Förlagsbranschen är så tuff så man får ibland räkna veckoförsäljningen av en ny titel i tiotal, eller i värsta fall i ental. Och då blir det så mycket viktigare att just kunna hitta ytterligare några läsare varje vecka. Till slut kommer man upp i så många läsare att ryktet om boken blir nästan självspridande.

Jag tänker likadant i min författarroll. Jag försöker synas i så många sociala medier-kanaler som möjligt. Och jag vet att det ger resultat. Inte minst för att många som följer mig på nätet meddelar mig på olika sätt att de nu har köpt boken. Även med väldigt få följare ger detta en stor effekt, eftersom många av följarna blir en sorts ambassadörer för mig som författare och för min bok. Jag kan inte köpa mig till sådana ambassadörer, jag kan bara vara personlig och producera intressant och unikt nätmaterial. Det är mitt enda sätt att skapa förtroende och ärligt talat är det också mitt sätt att andas som författare. Jag behöver den ventilen för att inte behöva vara ensam i glädjen och helvetet som det innebär att skriva böcker och få dem publicerade.

Det som jag är sugen på nu är att starta en Sherlock Holmes-podd. Hur det ska gå till har jag ingen aning om. Jag har verkligen inte tid – fritiden är så begränsad. Molli är snart fem månader gammal och i förrgår lärde hon sig rulla runt från rygg till mage, och då sitter man som pappa förstås storögt intill och väntar på att det ska hända igen. Men jag vill nog ändå starta en Sherlock Holmes-podd. Och när jag har fått en sådan idé i mitt huvud så måste jag genomföra den. Annars äter den av min kreativitet genom att bara ligga i vägen.