Veckans gästbloggare Peo Bengtsson är högaktuell med sin nya roman “Kärleken passerade har en gång”. Jag läste boken nyligen och passade på att ställa några frågor till Peo.
Jag har läst någonstans att “Kärleken passerade här en gång” inte är självbiografisk, utan en uppdiktad berättelse som bygger på din värsta mardröm. Stämmer det? Kan du berätta mer?
Berättelsen är inte självbiografisk rakt igenom, men visst finns det många saker jag har hämtat från mitt eget liv, det måste jag erkänna.
Jag satte mig ner och funderade, efter det att min första roman hade kommit ut, och letade efter ett ämne som lockade. Min fru sa: ”Skriv om det som du är mest rädd för.” Så gick jag runt och tänkte på vad hon sagt. Och så hittade jag skilsmässan.
Men även om själva skilsmässan i berättelsen inte har inträffat i mitt eget liv, så har jag människor runt omkring mig som har upplevt en sådan sorg. Jag har absolut ”grävt där jag står” och sedan skrivit mig vidare.
I boken får vi lära känna Samuel, en gift tvåbarnspappa som lever ett till synes vanligt familjeliv. En dag kommer Samuels fru Johanna hem och meddelar att hon lämnar Samuel för en annan man. Samuels värld rasar bokstavligen samman.
Vi får följa allt som händer i boken inifrån Samuel, ur hans berättarperspektiv. Det är svårt att som läsare värja sig mot Samuels sorg och ångest, känslorna beskrivs rent fysiskt och studsar genom texten. Varför har du valt detta berättargrepp?
Riktig kärlek kostar. Alla som har upplevt en stark passion och sedan mist den, vet att det känns rent fysiskt i kroppen. Det är som att själen går ifrån kroppen, för att få vara någon annanstans. Det ville jag försöka skildra.
Peo, du bor i Stockholm, har två barn och är författare. Samuel är pappa till två döttrar, bor i Stockholm och har halvt bortglömda författardrömmar… Kanske en klyschig fråga, men hur mycket av dig finns det i Samuel?
Det finns mycket Samuel i mig. Jag lever hans liv, det är mina gator han traskar omkring på. De platser han besöker är ”mina” platser. När jag skrev partiet om hur barnen får reda på att mamma och pappa ska skiljas, så var det mina egna döttrars reaktion jag såg framför mig, om samma sak skulle hända dem.
Hur är det med bokens övriga karaktärer, är de baserade på verkliga människor i din omgivning?
De finns allihop. Sara, Theodor, Nathalie och svartmäklaren, är människor som befolkar – eller har befolkat – mitt liv. Theodors hjärta blev riktigt sjukt när jag skrev romanen, han gick från sjuk till döende. Och tyvärr måste jag säga att hela knarkhistorien i Sydamerika också har hänt, hur otroligt det än verkar.
Berättelsen består även av återblickar tillbaka till då Samuel är i 20-års åldern, har flyttat till Stockholm och lär känna Johanna och bästa vännen Theodor. Flera populärkulturella referenser till musik, krogar och miljöer tar oss tillbaka till 90-talet. Hade du en särskild tanke med dessa referenser? Ville du skapa igenkänning eller fungerar de främst som en ram till berättelsen?
Jag blev vuxen i Stockholm under nittiotalet. Många av mina referenser hämtas helt naturligt från den tiden. Jag är inte ute efter att droppa namn på krogar och band, bara för att visa upp ett kulturellt kapital, det handlar snarare om att jag tycker det säger något om vilka personer som lever i berättelsen.
Under en av återblickarna sticker Samuel och Theodor på en längre ryggsäckssemester till Nepal, och boken övergår tillfälligt i en reseberättelse. Dessa kapitel uppskattade jag mycket, skildringen av Kathmandu, resliv och frihet. Kanske för att de innebar ett avbrott från Samuels ångestfyllda tillvaro mitt under separationen från Johanna. Varför valde du att slänga in Nepalresan i berättelsen?
Eftersom romanen rör sig under två perioder, nittiotalet och nutid, så kändes det naturligt att beskriva hur det gick till när Theodor och Samuel blir så goda vänner. De prövas gemensamt i Nepal, de har bara varandra där och då, de skapar band till varandra som alltid kommer att finnas kvar, vad som än händer. Theodor och jag gjorde en resa till Nepal i verkliga livet, det var 1993…
Boken handlar även om föräldraskap, dess våndor och glädje. Theodors berättelse berörde mig djupt. Vill du berätta mer om Theodor eller vore det att avslöja för mycket?
Ja, det är en tragisk historia, det Theodor måste vara med om, när han kämpar för att få vara pappa till ett barn som blev till utan planering. Jag tror inte att någon tjänar på att jag säger mer om Theodor än det man får veta i romanen, det räcker långt. Men som sagt, han finns i mitt liv, vi är mycket nära vänner, tjugo år efter Kathmandu.
Slutligen, jag tror att många läsare kan känna igen sig i Samuel och Johannas livssituation. En hektiskt en tillvaro av heltidsjobb, dagislämningar, matlagning, mycket vardag, kvällar framför datorskärmar och mindre tid för relationer. Vad hoppas du att din bok ska säga oss läsare?
Först vill jag säga att den som läser det här, lätt kan få för sig att det är en eländig roman som bara innehåller smärta och ångest. Så är det inte alls. Det är inte trehundra sidor grubbel och inre monolog. Det var viktigt att skriva en underhållande roman – en allvarlig roman – men en underhållande roman, som beskriver hur livet går sönder men fortsätter ändå.
Samuel hamnar ju i en del dråpliga situationer också, det vill jag poängtera. Och så är väl livet? Kriser inträffar, men människor reser sig igen, för att de måste, för att de kan.
Det finns ingen enkel formel för hur man får ihop allt. Jag rusar mellan familj och mina texter hela tiden och känner mig otillräcklig, precis som så många andra. Jag vet inte vad lycka är, jag har inga ord för exakt vad det betyder.
Titeln ”Kärleken passerade här en gång”, syftar på den känsla som jag vill ska ligga till grund för berättelsen, nämligen att du har upplevt något vackert, det fanns hos dig nyss, men nu har det gått sin väg. Och även om det gör ont, så önskar du inte att det aldrig hade hänt. För kärleken du kände då, är större än smärtan du känner nu.
Peo Bengtsson
Tack Peo!
Intervjun med Peo genomfördes i september 2012