Hej!
En av de roligaste sakerna med researcharbetet inför “Nordiska Väsen” var att jag upptäckte en mängd varelser från den gamla folktron jag verkligen aldrig hade hört talas om. Näcken, trollen, skogsrået och vättarna känner väl de flesta till men bysen, kyrkogrimmen, gloson och skeppsrået är kanske inte fullt lika celebra. Idag tänkte jag ta upp ett av dessa något mer obskyra väsen – den fruktade nattramnen.
Nattramn
Nattravn, Ledarharfven
Nattetid kan en mörk korplik skepnad komma susande längs med marken följt av ett gastkramande skrik eller märkligt knarrande läte som påminner om gnisslet från ett osmort vagnshjul. Nattramnen sägs vara den osalige anden av en syndare eller ett odöpt barn som är dömd till att tillbringa livet efter detta i fågelskepnad. Den flyger lågt, i höjd med oket på en oxe, och alltid från väst till öst. Det sägs att han är på väg mot kristi grav och inte kan finna ro förrän han nått fram. Vägen är dock lång och ramnen kan endast flyga tills solen går upp. Om dagen måste han ta skydd under jord, för att sedan återuppta sin färd när skymningen faller.
Att hamna i nattramnens väg kan vara mycket farligt – han är ett grymt och aggressivt väsen som gärna tar ut bitterheten över sitt öde på de levande. Det har hänt att folk skadats svårt av dess rispande klor och pickande näbb. Det enda sättet att unkomma är att kasta sig ner och ligga kvar på marken tills solen går upp och gasten försvinner. Den som gör misstaget att svära eller skrika åt ramnen drabbas ofelbart av olycka, blir blind, galen eller tynar helt enkelt bort och dör.
Vissa nätter kan kyrkogrimmen tröttna på kyrkogårdens syndigare element och jaga iväg själarna från mördare och andra brottslingar som begravts i den ovigda jorden på kyrkans norrsida. Dessa tar formen av nattramnar men samlas då dessutom i stora flockar, vilket naturligtvis gör dem till ett ännu större hot för oanande nattvandrare.