Idag inleds Bok & Bibliotek i Göteborg. Tiotusentals människor ska få möta författare, höra samtal om böcker, vandra mellan montrarna och köpa böcker.
Och äntligen står invigningstalaren i talarstolen. Det är rumänen Mircea Cărtărescu. Han svär i boktemplet. Nittionio procent av alla böcker är glömda innan de ens är skrivna, säger han. Och: Jag skulle inte skriva en rad om inte litteraturen vore min religion.
Själv vet jag att han menar vartenda ord han säger; jag har översatt talet – och hans böcker nu i tolv år.
Nu är frågan: Får man svära så här i bokkommersens tempel? Spänningen stiger. Skådespelet har börjat.
Hej Inger, Tack för orden. C. säger den nakna sanningen (som andra har sagt före honom. Grosso modo). Vissa människor skriver böcker, andra översätter dem, återigen andra bär ut post, skurar golv, diskar, städar, planterar blommor och buskar, undervisar pojkar och flickor o s v, o s v i all oändlighet. För egen del finner jag två förklaringar till ALLT detta: 1) Man har räkningar att betala (i grova drag detta) 2) Människan måste göra NÅT, hon tål inte att sitta sysslolös (inte ens om hon av rena tillfälligheter skulle ha råd att betala räkningarna utan att arbeta). Att skriva böcker är ett av de många tänkbara sätten att betvinga (försöka betvinga) den existentiella ledan. (Nu märker jag att det vore ett tredje försök att “förklara” det svårförklarliga.
Tack för gensvar, Ervin!
Hej Inger!
Tack för dina blogginlägg och ditt översättarskap!
Jag svär bokstavligen aldrig. Men jag tror att denna typ av svordomar behövs i boktemplet (som nog inte är så heligt, utan fullt av månglare…).
Jag tycker mig förstå de där två raderna nu refererar. Jag läste Nostalgia för några år sedan efter att ha lyssnat på dig och Mircea i Malmö under ett författarmöte. Om jag inte minns fel intervjade Andrzej Tichy. Jag var upprymd efter den kvällen, men jag minns inte vad det var som trollband min unga själ. Det är även svårt att sätta fingret på vad som gjorde att jag inte forsatte att läsa Orbitor. Den första delen står i min bokhylla, nästan orörd. Om litteraturen är religion; kan det vara så att man inte alltid är beredd att följa med in i det allra heligaste?
Men jag minns känslan av Nostalgia, boken är inte glömd. Bukarests eviga gator, den otämjda fantasin och den rena smutsen. Jag tror att jag kommer att återvända till Orbitor en dag, veckla ut den vänstra vingen …
Jag respekterar de författare som hänger sig åt sitt skrivande. Man måste tro på litteraturen, religionen, man måste ha sina tvivel, man måste frukta den, söka svar och kanske förlåtelse… Den som inte hänger sig, är en falsk profet. Eller?
Vänliga hälsningar
wilgot
Vilka underbara ord, Wilgot! Jag önskar verkligen att jag hade fått ha dig med när Cartarescu pratade med Sara Danius igår. Då blottade han än en gång sin absoluta ödmjukhet, förstår du. Folk sa runtomkring mig: hur kan han vara så anspråkslös? Det är nån hemlighet han har. Han sa att han med Orbitor hade velat berätta vem han var – och nu har han lämnat den bakom sig, ja glömt den. Men dröj kvar i Nostalgia, Wilgot. Också för mig – liksom för honom och många läsare – är den på nåt vis oöverträffad. Med de varmaste hälsningar, Inger